Hjälpa andra = hjälpa sig själv?

Visst ligger det väl något i att man hjälper sig själv genom att hjälpa andra, men när blir det en flykt? Att hjälpa andra människor som mår dåligt, oavsett i vilken utsträckning är nästan alltid en god gärning; mår man dåligt känns det alltid bra att det finns någon som lyssnar, stöttar och förstår.

Men (för det måste tydligen alltid finnas ett men J ) så tycker jag ofta att jag ser hur unga tjejer som själva lider av ångest, ätstörningar eller annan problematik, ägnar lite för mycket energi åt vänner med liknande problem. Självklart ska man som vän alltid kunna stötta men ibland kan det gå för långt, ibland kan man hjälpa andra för att slippa hjälpa sig själv. Det kan vara lättare att se andras problem istället för sina egna och genom att göra allt som står i ens makt för att hjälpa dem i sin omgivning så trycker man undan sina egna problem mer och mer. Detta kan såklart ske helt omedveten och är nog ett ganska bra försvar; man mår förmodligen själv lite mindre dåligt (för stunden) när man ser att man kan finnas för andra. Detta går såklart hand i hand med ”duktig flicka-syndromet”, vi ska vara så jävla duktiga hela tiden och kunna axla hur mycket som helst utan att klaga, känns det som.

Man hjälper inte alltid sig själv genom att hjälpa andra, trots att det kanske kan verka så sett utifrån.

En sak som jag dock är ganska säker på är att man alltid hjälper andra genom att hjälpa sig själv. Då menar jag inte självhjälp som i att läsa läskiga självhjälpsböcker, utan att hjälpa sig själv genom att erkänna att man kanske inte alltid mår toppen, och att våga söka professionell hjälp om man känner att man inte kan ta sig igenom det på egen hand. Genom att lära känna och hjälpa sig själv så blir man bättre på att hjälpa andra, man blir tryggare i sig själv och kan sätta gränser när det blir för mycket att bära. Tror jag alltså. Vad tror ni?