Höjdpunkten på min vecka

Man brukar säga att barn gör som vi vuxna gör, men kan vi på något sätt härma barn och må bättre? Läs Evies funderingar här.

Höjdpunkten på veckan var, töntigt nog, den timme på jobbet jag spenderade med att passa en av lärarnas runt 3 år gamla dotter. Vi kollade på ”Tingeling”, hennes favorit film, och hon spenderade ungefär 20 minuter med att doppa tunna pappersservetter i mitt vattenglas och krama ut dem i sina händer efter jag använt en liknande metod för att torka av hennes händer. Det som jag finner så fascinerande med barn är sättet de härmar vuxna. Sättet hon viker servetterna, väldigt noga om än snett, innan hon doppar dem i vattnet.

Att hon efter 10 minuter sitter som jag, sen byter hon till att göra en höftöppnare, en yogaställning hon förmodligen sett sin mamma göra flera gånger. Och hur snabbt hennes känslor skiftar, som svallvågor, ena sekunden skrattar hon, andra sekunden kryper hon ihop och huttrar fram hur rädd hon är för att ett piratskepp flyger över skärmen, i nästa sekund är rädslan som bortblåst och hon skrattar åt att en älva har snubblat över något.

Vi gör ju fortfarande allt det där, anpassar oss efter den sociala situation vi befinner oss i, fogar oss till normen. Våra känslor går från högt till lågt, även om vi kanske lär oss dölja det bättre. Och kanske blir vi långsammare, ju äldre vi blir. Hursomhelst blir det så mycket tydligare när jag betraktar denna treåring, och lyssnar på hennes flytande kommentar på filmen, ”Groda! Hon är inte glad!”. Tänk vad snabbt det går, att uppfatta ett socialt beteende, tolka det, och sätta namn på det. vad tidigt vi lär oss att förhålla oss till vår omgivning. Sen skadar det ju inte heller att hon är världens sötaste unge, definitivt en sån paus man behöver en sönderstressad vecka!