Hunger – en text om ätstörningar – Tjejzonen

Hunger – en text om ätstörningar

Hunger. Svält. De är så sammanlänkade, ändå två skilda världar. “Hunger; drivkraft som styr behovet att inta föda.” “Svält; tillstånd som är följden av uteblivet intag av energigivande och essentiella (livsnödvändiga) näringsämnen under längre tid…” (NE.se). Det finns de som tror att alla som väljer sin hunger, som svälter sig själva, hatar sina kroppar. Hatar sig själva eller livet de lever. Offer för tillvaron. En föreställning om att svält är ändamålet och hunger är vägen. Det är fel. Lika fel som det alltid är att dra alla över en kam. Tänk om det smala idealet inte är mer än ett bevis. Beviset på att vi, små människor utan makt över tiden vi föds in i – tiden vi får leva – tiden efter döden, att vi kan påverka vårt eget kött. Tänk om det inte är mer än en bieffekt…

Världen är solig. Min bästa tid är nu. Vuxentiden som barnen leker sig in i; Det är jag som bestämmer över mitt liv. Ungdomstiden föräldrarna drömmer dig tillbaka till; Jag har ansvar för mig själv, ingen annan. Det är nu jag reser, byter stil och lägger hela min själ i hobby-aktiviteter. Det är nu jag formar mitt “jag”. Utveckling. Framtidstro. Visioner. Beröm. Hopp om att allt kommer att bli bra. Rädsla för att missa ett tillfälle. Jag har tusen dörrar att välja mellan, tusen möjligheter framför mig. Snabbt och obevekligt rusar tiden förbi. Jag klamrar mig fast vid tron att jag har kontroll. Krampaktigt. Vad är väl jag mer än människa? Varför skulle jag vara rustad för expressfarts-liv i cyber-värld, jag som är släkt med aporna? En liten människa på jorden, programmerad för att föröka mig och överleva. Överleva tills jag förökat mig. Resten är inget mer än tidsfördriv och socialt spel. Positioner som fastslås i en växande flock. När katastrofen kommer är människan beredd. Mat, närhet, överlevnad. Inget annat är viktigt.

Hungern fokuserar livet. Drar tankarna från låtsasproblemen och sätter fötterna på jorden. Hjärnan, vår problemlösande vän och problemskapande fiende, rensar bordet för ett stort PRIO ETT. Dämpa hungern. Ett skrattretande lättlöst fall. Öppna kylskåpet, skafferiet, matlådan. Gå förbi ica på vägen hem. Ta en chokladbit eller stoppa handen i chipspåsen. Smaka på gratismaten i provsmakningsdisken. För lättlöst! Det behövs struktur. Regler. Och reglerna finns överallt.
“Det farliga sockret” “Köttberget” “Det vita giftet” “Maten som gör oss sjuka” Pick and choose, motiven för att inte äta har nog aldrig varit fler. Överst på listan med hjärnans problem står nu ett som är lätt att lösa; Ät! Det kanske handlar om kontroll. Om att känna i köttet att jag är vid liv. Tränga undan och göra val. Det är berusande att se kroppen krympa, det ska jag inte förneka. Åtmistone så länge illusionen om att jag styr mitt liv består. När jag fortfarande tror på rösten i huvudet. “Det här är ett undantag, jag äter egentligen bra” “Förresten åt ingen så här mycket för hundra år sedan, so what” “Hela Sverige bantar ju, och jag vill inte ens gå ner i vikt – bara inte fokusera så himla mycket på ätande” “Jag mår ju faktiskt bra, det är inte som att jag hatar min kropp”. Det är en farlig fas! Sakta övergående i någonting nytt. Något som uppenbarar sig först när jag vill sluta leka. För reglerna kan inte ändras hur som helst.

Om viktnedgång bevisar att hjärnan styr över köttet, betyder då viktökning att jag har tappat kontrollen? Fett, fett, fett – skriker hjärnan. Nu bryter du mot reglerna! De där låtsasreglerna som gjorde hungern till ett delikat problem. Vad var de mer än korthus och illusioner? Det är inte längre vad de var som är viktigt, utan vad de blev. Sanningar som slagit rot. Jag äter en förbjuden bulle och hjärnan tror att det är gift. Larmet går. Ångest i magen. Ångest strömmande genom blodet. Ångest som kastar giftet i toalettens vatten. Puh, det var nära ögat! Hungern som lösning, hungern som problem, hungern som lösning på hungerns problem. Plötsligt går det inte att hoppa av. Kroppen har blivit hjärnans slav, men hjärnan är ombytlig och köttet är trögt. Jag ser musklerna försvinna. Det värker i lederna. Jag känner mig klen. Jag vill hålla kvar det jag förlorar men kroppen motarbetar mig. Jag hatar den. Vill inte ha något med den att göra. Trötthet. Förvirring. Ju längre bort från mig själv jag vill komma, desto djupare sugs jag in. När skrattade jag senast? När var jag världens bästa vän? Rycker upp mig. Leker frisk. Får ett bakslag. Leker sjuk. Ingenting är sant. För smal för att vara tjock, för tjock för att vara smal. Det är här, inte tidigare, som svält blir ett ändamål. För det finns ju en sjukdom, ett namn, en diagnos. Om jag inte kan bli frisk så är det bäst att bli sjuk. Då är åtminstonde någonting på riktigt!

Hej du som läste det här. Jag vill bara att du ska veta att trots att texten är sann, min sanning, så är det inte nu, inte ett minne och förhoppningsvis inte framtiden. Det här inlägget är ett pussel av minnen och tankar. En varning till mig själv om vad som kan hända om jag leker med den starkaste driften jag har, hungern. Kanske känner du igen dig, det här är så märkligt vanligt. Att äta eller inte äta, en fråga som är så djupt ristad i människans själ att den aldrig verkar tystna. Kan vi inte enas om att ägna oss åt roligare bekymmer i framtiden? Kram från Sara.