Hur känner ni för att solbada?
Inte för att det funnits särskilt många tillfällen till det denna sommar, men hur känner ni för att solbada?
Min mamma hade en kompis på folkhögskolan som flyttade till Sverige från Brasilien under våren, och de första veckorna var hon övertygad om att alla svenskar var djupt religiösa. Varje chans de fick sprang de ut och satte sig, med slutna ögon, anleten vända mot himlen i stillsam bön.
Själv blir jag aldrig brun. Eller, rättare sagt, jag blir alltid extremt brun oavsett om jag solar eller inte men det syns inte för min hud brukade vara så kritvit i början av sommaren att mina ben bokstavligt talade sken när jag gick barbent på stranden. Alltså, som snön reflekterar solen under vintern. Exakt så. Jag har bara bränt mig ett fåtal gånger, nästan alltid utomlands under hårt kroppsarbete. Så nu är mina ben en acceptabel vit nyans som i alla fall inte skiner i solen. Så jag har alltid varit lite skeptisk till att solbada, dels för att det är tråkigt, dels för att det aldrig synts.
Solbrännan, som allt annat, har sociala implikationer. Solbrännan signalerar något. Tidigare signalerade den underklass, någon som var tvungen att vara ute, som tvingades arbeta med kroppen. Nu signalerar den fritid, frihet att lata sig i solen, pengar att åka på solsemester. I väst i alla fall. Det är väl old news kanske. Men tydligen råder det motsatta i Kina där kvinnor iklär sig speciella badmasker eller går runt med bedazzlade parasoll för att undkomma solens gassande på stranden.
Kopplingen i artikeln dras till bönder och kroppsarbete, solbränna som underklass. Jag tycker det är intressant även i korrelation med diverse tekniker och krämer man kan inhandla för att bleka sin hud, eller det enerverande blekandet av mörkhyade människors hud i diverse mediala sammanhang, se exempelvis den eviga kontroversen kring Beyonce som bland annat anklagas för att svika sitt kulturella arv genom att uppträda som blond och ljushyad.