I jul sjunger jag bjällerklang i badkaret.
Så julen närmar sig har jag hört. Jag sitter vid mitt köksbord och fixar med presenter och spelar reggae på högsta volym för att dränka ljudet av grannens absolut christmas hits. Julen är OK, en dag med ansträngda leenden och tvångsmatning av tre sorters kol vid sidan om en ursäktande förklaring av att ja, jag är fortfarande vegetarian och ja, sill är fortfarande en fisk. Vi skilsmässobarn har i alla fall ibland att val. Jag kan antingen sitta i min mammas hus på landet med budgetmaten och hemgjorda julklappar eller bråka med en styvfamilj i min pappas villa där det ”aldrig blåser på innegården”. Julen är OK eftersom man får en anledning att komma hem. OK eftersom alla i alla fall på morgonen orkar anstränga sig att vara glada. OK eftersom det trots allt, bara är en gång per år. I jul pyntar jag bara granen på framsidan. I jul använder jag min tvååriga systerson som ursäkt för att kolla på Ensam hemma filmerna. I jul låsas jag inte om att min styvmamma inte kan sjunga, eller att maten är vidbränd eller att folk inte blir nöjda med mina julklappar. I jul ler jag och menar det. I jul kramar jag min mamma extra hårt. I jul, har jag intalat mig, blir allting som förr.