Inga barndomsvänner – men lycklig ändå – Tjejzonen

Inga barndomsvänner – men lycklig ändå

När jag växte upp så flyttade min familj väldigt mycket, vi stannade aldrig längre än 5-6 år i varje stad. För varje gång som vi flyttade så rycktes jag upp och flyttade ifrån mina vänner för att starta om på ny kula någon annanstans. Hitta nya kompisar, och – förhoppningsvis, en ny bästis. Idag så har jag ingen kontakt med någon av de kompisar som jag hade innan jag fyllde 10 år. Jag har sporadisk kontakt med en kompis som jag stod nära på högstadiet, men det är ingen nära relation.

Länge så var jag ledsen över att alla verkade ha en barndomskompis. Det verkade vara en trygghet och en värld som inte jag hade tillgång till- jag såg det som en riktig lyx att ha en kompis som man känt sedan man gick på dagis. Men idag har jag kommit på att det är inte hur länge man känt en person som avgör, utan att man är bra vänner. Jag kan fortfarande säga till folk som har barndomsvänner att de ska vara tacksamma för vad de har och att de verkligen ska vårda relationen – men jag vet också att även om man inte har barndomsvänner så ordnar det sig ändå.

Jag träffade min bästa kompis när jag var 22 år och vi har nu känt varandra i 11 år. Det som jag tror är positivt med vår relation är att vi har lärt känna varandra som vuxna och har inte gamla ”tonärskonflikter” med varandra i bagaget. Så det finns många bra sidor med att träffa vänner senare i livet också. Och till dig som inte träffat den där bästa, bästa kompisen ännu: man träffar nya vänner hela livet – det kan jag skriva under på.