"Ja, jag vill leva men jag vill också kunna njuta"
Har ni erfarenhet av att någonting tungt lägger sig över er och inte verkar vilja lyfta? När det känns som att man aldrig ska le igen eller att det är tungt bara att ställa sig upp? Vår läsare Anna har skrivit om sina erfarenheter. Hur det finns hopp om att inte bara överleva:
I ett år gick jag runt med mörka tankar, sömnlösa nätter och otroligt lite energi. Jag plågade mig själv för att jag var så envis. Ett riktigt pain in the ass var jag, inte mot någon annan utan mot mig själv.
Stängde ut människor som ville mig väl och valde att gräva ner mig i mitt egna. Pressade mig själv till att le varje dag för att ingen skulle se smärtan som fanns inom mig.
Samma smärta som på julafton fick mig att falla. Kunde inte andas. Någon satt på mitt bröst och kvävde mig. Det var min första ångestattack och jag var livrädd. Efter så insåg jag att det var ingen annan som tryckte på min bröstkorg. Det var bara jag där.. Och då insåg jag även att jag behöver be om hjälp. Jag måste öppna mig litegrann så att någon skulle kunna se mig. Verkligen se mig. Kolla på min trasiga själ och limma ihop mig igen.
Allting bubblade över och jag brast. Hjälpen fanns där och det visade sig att jag hade en depression. Det var otroligt läskigt men skönt att få ett namn på det. Jag visste äntligen vad det var för något som torterat mig så länge.
Idag äter jag medicin och ska börja med terapi snart. Jag ska plåstra om mig själv. Ta hand om min trasiga själ. Och hoppas. Hoppas på att det blir bättre snart. Jag ser ett ljus långt där borta och det är dit jag ska.
Från botten finns det bara en väg upp!
Och det kommer bli tufft och jag kommer kanske att gå två steg fram och ett bak men det gör faktiskt inget. För jag vill leva men jag vill även kunna njuta av att leva.
Vi alla förtjänar att må bra och om man inte gör det måste man be om hjälp. Sluta gömma sig och vara rädd för allt. Slut behandla sig själv som skit och ta tag i det dåliga. Fixa som har gått sönder.
Avslutar min berättelse med en stor kram till J-A och min familj som stöttar mig varje dag. Som lyfter upp mig när jag är där nere. Tack!!