Jag faller fortfarande ibland

Jag faller sällan nu för tiden. Förr hände det jämt. Det räckte med en pust och jag föll. Sedan låg jag och skakade och det kändes som om huvudet skulle explodera av allt det hemska som for genom det. Det kändes som om det min hjärna skulle gröpas ur och mitt hjärta skulle sluta slå. Fast det hände aldrig.

Jag minns att jag frågade mig själv varför jag bara inte kunde sluta bry mig. Det spelar väl ingen roll om jag inte utbildar mig. Jag är väl värd något även om jag inte utbildar mig. Jag vet inte vad det är, vissa måste vara supersmala för att känna att de duger. För mig handlade det om prestation. Jag höll på att gå under av ångest när jag hoppade av en utbildning och började jobba. Jag kunde inte acceptera det. Att jag BARA jobbade. Jag ville bara sluta andas för det gjorde för ont att finnas till.

Min mamma kunde inte förstå. För henne och för alla andra hade jag ju redan allt och hade dessutom alla förutsättningar för att ”lyckas”. Hon sa till mig ”slappna av, du har all tid i världen”. Det fick bara min mage att vrida sig ännu mer. Tid? Jag har inte tid. Jag måste ju bli något. För vem är jag annars?

Jag vet inte varför jag aldrig lärde mig att se värdet i mig själv. Utan prestationer. Jag har många teorier och många ledtrådar men de ska jag inte gå in på nu. Däremot ska jag berätta en sak. Det är först nu när jag mår bättre som jag förstår hur sjuk jag var. Jag kan börja gråta när jag tänker hur illa jag gjorde mig själv när jag alltid lät det negativa styra. Jag kan minnas hur svårt det var att lyssna på vad jag ville. Om jag sagt att jag skulle träna tre gånger i veckan var jag tvungen att göra det även om jag inte orkade eller hann. Annars fick jag panikångest. Nu är det enklare men fortfarande väntar min svåraste utmaning – att lära mig att misslyckas. Jag har hittat tillbaka till lyckan och glädjen i studierna vilket jag är så tacksam för. Dock har jag fortfarande en lång väg kvar till den dagen då jag kan rycka på axlarna och säga ”Paulina, du gjorde bra ifrån dig men det räckte inte, bättre lycka nästa gång”. Idag faller jag fortfarande om jag inte varje gång kommer över den höga ribban som jag satt upp.