Jag minns vad de sa…
Jag kom att tänka på vad dom sa, tjejerna från klassen, den där dagen när de gick bakom mig i korridoren. Det kändes som om dom satte en kniv i hjärtat och vred om.
Jag kommer ihåg hur jag inte kunde hålla tillbaka tårarna och hur jag sedan inte kunde sluta gråta. Jag kommer ihåg allt så väl, fast jag helst av allt vill glömma. Deras ord spelas upp om och om igen i mitt huvud, nästan ekande. Jag vet nu att dom inte menade vad dom sa, men ord kan fortfarande göra ont även om de saknar mening. Det är så himla enkelt att säga saker man inte menar, men det är betydligt svårare att bygga upp och läka allt det som orden river ner.
Jag vet att den dagen påverkade mig mer än jag tidigare förstått, jag började se på mig själv med andra ögon, med självkritiska och blinda ögon. Och det ångrar jag nu, jag ångrar att jag lät deras obetydliga ord påverka mig så starkt att jag gick vilse i mig själv.
En liten mening med några få ord kan vända en hel värld upp och ner. Den här gången var det min…
Hur hanterar ni skitsnack?