”Jag tror inte på det här längre, Jenny”

Orden kommer som kulor. Kulor som går rakt in i mitt sprängfyllda kärlekshjärta. Som liksom slår hela min kropp ur funktion. Mina ben bär mig inte och jag sjunker till golvet likt en våt fläck. Jag gråter förtvivlat. Gråter så jag svettas, mår illa, tappar andan. Den man som jag tänkt dela mitt liv med har just sagt något som jag aldrig någonsin ville höra. Ord som krossar hela min värld. Det är slut. Slut. Jag förstår det inte. Jag kan inte. Orkar inte. Vill inte. Söndagen den 17 juni var dagen då min hjärna registrerade orden. Idag, en månad senare kan jag fortfarande inte förstå. Jag är helt enkelt inte förmögen att inse det. Tiden läker alla sår sägs det, och vi alla vet att så är det. Men kulorna måste plockas ut, såren måste tvättas. Igen och igen. Under tiden jag gör det skaffar mina vänner barn och blir sambo. Min värld rämnar. Deras byggs upp. Livet är inte rättvist. Jag älskar någon som inte älskar mig. Det är den råa sanningen. Jag vill att dagens sanning är morgondagens osanning. Jag tror att de trygghetsbroar som bränts kommer byggas upp igen. Jag tror på kärleken.