Jag valde livet
Det finns känslor djupt inne i mig som ibland kommer upp till ytan men som jag inte vågar ta på. Det var år sen jag slängde bort nyckeln till vad som döljer sig där inne och det var år sen jag sa hejdå till dig. Hejdå till dig, du som tog över all min tankekraft och som dagligen tog bitar av mitt inre. Tillslut fanns inga färger kvar, endast ett mörker och jag var under din piska. Dina ord var min lag och jag var din slav.
Du var hemsk men samtidigt var du min bästa vän. Du fanns där för mig när jag var ledsen, även fast du många gånger var anledningen till varför. Du satt där bredvid mig på det kalla badrumsgolvet och berömde mig då mitt huvud var ett med toalettens botten. Du höll om mig med din stora svarta rock tills jag nästan inte kunde andas, men, du höll mig varm. Du lät mig vara ett med mitt mörker och tvekade inte en sekund på att måla min värld mer svart. Du stod bakom och puttade mig fram när energin inte längre fanns för att hungern var för stor. Du lämnade aldrig min sida även fast jag många gånger bad dig att gå. Du stod bredvid mig i spegeln och bekräftade mina tankar om min vikt. Det är väl precis det en bästa vän ska göra, eller?
Nej! Det stämmer inte!
En vän ska bryta upp dörren och krama om en när man ligger med huvudet över toalettsitsen. En vän ska värma en utan att kvävas. En vän ska måla ens värld i färger inte måla den svart. En vän ska istället för att uppmuntra hungern mata en när man inte känner för att äta. En vän ska kalla en vacker när man ser sig i spegeln och endast ser vikt….
Därför sa hejdå till dig, min ätstörning. Jag valde livet och lät inte dina handlingar bli mitt slut.