"Jag var rent ut sagt skiträdd för att bli frisk" – Tjejzonen

"Jag var rent ut sagt skiträdd för att bli frisk"

När Hanna Lundin var 14 år utvecklade hon en ätstörning. På sex månader hade hon förlorat 25 kilo. Det är nu 6 år sedan och i dag är hon frisk. Men kroppen har tagit mycket stryk. Rebecca har gjort en intervju med Hanna som blev så intressant, och därmed ganska lång, att vi fått dela upp den i två delar. Del 1 publicerar vi idag, och del 2 dyker upp på bloggen imorgon.

– Det är länge sedan nu men jag märker fortfarande av det och kommer nog att göra i ett par år till, säger hon.

Början av sommaren 2004 beskriver Hanna som en fin och vacker sommar. Hon skulle åka utomlands med sin familj och kusinfamilj för att ha en skön semester. Men Hannas tankar var på ett helt annat ställe än på god mat, sol och bad.

– Jag hade under våren tänkt starka tankar om att jag måste bli bättre, smalare och snyggare. Att jag skulle “smälta” in mer med dom andra. Jag kände mig udda, konstig och dålig, och ville bli “som alla andra”. Jag har även alltid varit en otroligt ambitiös tjej som haft/har höga krav på sig själv. Sedan tidig ålder hade jag alltid tänkt att om jag presterade, så var jag bra. Jag tror att jag upplevde det stökigt runt om mig och därför ville jag ha kontroll.

Hanna började träna mer och äta mindre och rasade i vikt. Av omgivningen fick hon beröm och kallades för “renlevnads-Hanna”. Men efter ett tag gick omgivningens tidigare berömmande blickar och ord över till oro och ett ojande över hur smal hon hade blivit.

Efter att ha pendlat upp och ner i vikt under två års tid stabiliserades Hannas mående och beteende kring mat.

– Hösten 2006 kan jag säga att jag blev frisk. Även om jag fortfarande var mycket känslig. Då började en ny kamp. Egentligen gillar jag inte att prata i siffror men jag tror att det är intressant att veta i detta sammanhang. Jag gick sammanlagt ner 25 kg på drygt ett halvår. Från 64 kg till 39 kg. Jag såg inte klok ut.

Vad fick dig att bryta upp? Att vilja bli frisk?

– Jag är evigt tacksam för alla som fanns runt om mig när jag blev sjuk. Familj, vänner, släkt, bekanta och lärare spelade en otroligt stor roll i att jag vågade ta steget att bli frisk. De lämnade mig aldrig. Även fast jag ville isolera mig, hålla mig undan, inte visa mig så fanns de där och stred för mig, för den riktiga Hanna som fanns någonstans inombords. Eftersom alla införstådda vänner ringde mig så mycket och skulle ta med mig på roliga saker så kunde jag ha ena foten utanför “anorexibubblan”. Ofta fick jag tyvärr stanna hemma för att jag inte fick delta i vissa aktiviteter, på grund av sjukdomen. Det fick mig att bli arg och förstå att så här kan jag ju inte ha det. Skulle sjukdomen få ta hela mitt liv?

Något som även hjälpt mig är att jag är en riktig drömmare. Jag drömmer mycket om vad jag vill göra i mitt liv och jag lever idag mycket efter mottot: “If you can dream it – You can do it!” Efter att jag blev frisk har jag tatuerat in ordet “Viljestyrka” på min handled med arabiska bokstäver. Jag valde det för att min viljestyrka har betytt så mycket för mig och kommer fortsätta att göra. Utöver det är det en symbol för min seger mot Anorexin.

Hanna var dock livrädd för att bli frisk. Det innebar att hon skulle tappa kontrollen och förstöra allt hon hade byggt upp. Sjukdomen hade blivit hennes identitet och trygghet.

– Vad var jag utan den? Ofta hade jag ju den otroligt störda tanken att det var “mysigt” att vara i sjukdomen. Det var så skönt och kravlöst att ligga där, inbäddad av omgivningen. Men jag förstod att det finns bara en väg, och det är livets väg. Jag stod i ett vägskäl. Antingen så svänger jag in på livets väg och försöker bli frisk och fortsätta mitt liv, eller tar jag in på vägen som går rakt mot döden. Mot ett helvete som aldrig tar slut. Som inte är värt att leva.

Hon blev då helt på det klara med att det fanns ett liv utanför sjukdomen. Ett bättre liv.

– Omgivningen kunde göra allt för att stötta mig, men det var bara jag själv som skulle kunna hjälpa mig själv att ta mig ur sjukdomen. Jag förstod det tidigt. Det är många som vägrar att göra och förstå det, som är fast i klorna hos sjukdomen. “Titta, vad du går miste om, när du är kvar i sjukdomen!” sa mina vänner och min familj. Dock är det svårt att ta bra beslut när man är riktigt sjuk, för man är helt trasig i huvudet. Hjärnan går på lågvarv.

Vill du läsa fortsättningen på Hannas berättelse? Kika in på bloggen imorgon runt kl 18.