Julafton – missbruk, pest och pina?
Nästa vecka är det Lucia och tredje advent. En vecka kvar till julafton. Uttrycket ”att bli som ett barn på julafton” syftar ju på att man blir upprymd över något, glad och förväntansfull. Men kan verkligen alla identifiera sig med det? Nej, tyvärr inte. För vissa är det verkligen precis tvärtom. Det är på julafton de påminns om allt de själva inte har, allt som andra har. Mycket pengar. En välklädd julgran. Julklappar. Julmat. Och kanske framför allt, nyktra föräldrar.
Inför julen 2009 skrev en krönikör i Metro att var fjärde barn i Sverige var oroligt för den stundande storhelgen och allt vad den för med sig – fylla, bråk, skrik, slag. Jag tvivlar på att det är färre barn och ungdomar i år. Tyvärr. Det suger ju verkligen att det ska vara så. Jag blir så arg när jag tänker på det. Det finns också många föräldrar som inte dricker för mycket men som av olika anledningar, arbetslöshet eller långtidssjukskrivning, inte har några pengar till julmat och julklappar. Och det finns personer som är hemlösa och tvingas att tillbringa självaste julafton i en kall trappuppgång.
Men det finns också människor som vill göra något åt det här. Bloggande Katrin Zytomierska startade en insamling för att kunna ge en stor del av de barnen som lever i fattigdom i Sverige julmat och julklappar i år. Hon har fått in sjukt mycket pengar och företag har erbjudit sig att ge bort leksaker. Man kan ju tycka vad man vill om Katrin som offentlig person, men det är verkligen en fin grej tycker jag. Och jag tycker det är grymt bra av kända personer att utnyttja sitt kändisskap för en god sak då och då. (För tyvärr lyssnar vi oftast mer på kändisar än vanliga Svenssons.) Det behövs ju mer långsiktiga lösningar, såklart, det här problemet kommer inte att försvinna bara för att Katrin ger fattiga barn lite julmust. Men ändå. Jag tror att alla människor kan göra någonting, hur klyschigt det än må låta. Själv ska jag köpa en Situation Sthlm nästa gång jag träffar på en försäljare på vägen hem.