Julen är konstig
Jag lyssnade på en föreläsning för ett par veckor sedan, där författaren Denise Rudberg talade om jul och traditioner. Hon berättade att hon inte hade någon kontakt med sin familj och därför spenderat de flesta jular i vuxen ålder ensam. Hon kände att hon hellre var ensam än med människor som fick henne att må dåligt. Och efter så många jular av just ångest och oro tyckte hon att det var skönt. Men hennes vänner hade svårt att förstå och acceptera att hon satt ensam hemma på julafton. De förfasade sig över hennes beslut och tyckte synd om henne. Men ingen frågade om hon ville komma hem till dem.
Det är det som är så märkligt med julen. Den ska firas med familjen. Man bjuder in avlägsna kusiner, morbröder man inte gillar, fan och hans moster – men man kan inte förmå sig att bjuda in sin bästa vän. Blodsbanden har fått ett onatruligt stort värde över julen.
Förra året var både min tristaste och bästaste jul. Dagen och eftermiddagen spenderade jag med min släkt på 15 personer. Jag satt med magknip och försökte svälja bort ångestklumpen som växte i takt med högen bortslitet presentpapper. Inom loppet av ett par timmar hade presenter för flera tusentals kronor snabbt bytt händer och i hetsen hade mina presenter försvunnit. I bilen på vägen hem med min lilla familj satt vi och försökte reda ut vilken present man fått från vem egentligen och bestämde att vi skulle fira i mindre skala det kommande året. Den giriga stämningen och den snabba julklappsutdelningen fick mig att må illa. Så fick jag ett sms från min bästa kompis. Hon firade jul hemma hos sin pappa som bjöd in alla sina barns vänner på en kvällsglögg. Så istället för att åka till min tomma lägenhet vände jag och gick hem till henne. Och där fick jag den stora förmånen att fira de sista timmarna av julafton med mina bästa vänner tack vare hennes pappa som vänt ryggen till traditionerna och bjudit in alla som betydde något. Det var fint!
Vad jag vill säga är: skit i traditionerna och gör det du mår bäst av!