Just do it! – Tjejzonen

Just do it!

Ett halvår efter studenten insåg jag att mina betyg från gymnasiet inte kunde ta mig dit jag ville. Under en kort period övervägde jag att ta den enkla vägen och välja en annan utbildning än den jag drömt om så länge. Då sa en vän till min mamma som aldrig utbildade sig till det han ville, att vad gör ett par tråkiga år nu – om du får arbeta med det du älskar resten av ditt liv? Tre månader senare satt jag ensam på Arlanda och försökte att svälja tårarna. Utanför säkerhetskontrollen stod min älskade pojkvän och min mamma som jag frivilligt hade lämnat för att göra något så dumt som att lära mig franska. För det var de där franskabetygen som gjorde att jag inte kom in på juristprogrammet.

Jag ville lära mig den där franskan en gång för alla och jag ville göra det snabbt. Jag hade inte så mycket pengar och hade därför inte möjligheten att bara sticka till Paris, plugga ett par timmar i veckan och sedan bara vara och jag kunde inte språket så pass bra att jag kunde söka jobb. Min utväg var att bli au-pair. Jag hittade en familj via hemsidan aupairworld, en smula vågat men magkänslan sa ja och Paris kändes så pass hyggligt nära att jag ju alltid kunde sticka hem om de varena riktiga knäppisar. Jag fick bostad, mat, metrokort och 70€ i veckan och i utbyte passade jag deras tvillingpojkar mån-fre mellan halv fem och halv nio.

Att vara au-pair är mycket speciellt jobb! Jag bodde ju hos min familj (mina chefer) och var därför tvungen att hålla en god min dygnet runt. Jag hade en fantastisk tur och hamnade hos en familj som var helt underbara och som jag faktiskt har kontakt med än idag och som har lånat ut sina soffor och lägenheter under mer än ett återbesök i staden. Pappan pratade engelska och mamman var fransyska, pojkarna var dubbelspråkiga och överenskommelsen var att dem skulle prata engelska med mig och jag franska med dem. Barn är så fantastiskt enkla i sitt språk och dem lärde mig mer än mina lärare gjort hemma.

Skolan hittade jag genom att googla, det var inte svårare än så. Det svåraste var faktiskt att hitta vänner, framförallt för mig som inte är så social. Min första och bästa vän fick jag genom att innan avresa gå in så resedagboken och leta efter dagböcker från personer boende i Paris. En tjej skrev så fint och målande att jag blev varm i magen. Ja, så pass varm att jag var tvungen att berätta det för henne. Hon svarade med att skicka över sitt telefonnumer och bad mig att ringa när jag kom ner. Vi träffades två dagar efter min ankomst och vi blev Paris med varandra och vi är, trots att hon bor kvar där nere, fortfarande goda vänner.

När man är utomlands utan kontaktnät måste man våga! Vad har du att förlora på att sitta hemma ensam? Inget! Vad har du att vinna på att leta vänner? Mycket! Kolla resedagboken, leta upp svenska kyrkan (eller andra ställen där svenskar hänger), googla bloggar, berätta på Facebook vart du är och be folk tipsa om andra som är där.

Vill du berätta hur du gjorde för att ta dig dit du ville? Eller om du drömutbildning? Eller om en resa du har gjort? Eller vad du ska bli när du blir stor? Mejla in din berättelse!