Kakan Hermansson: ”Kvinnor lever i ett krig – hela tiden”
I dag mår hon bättre än någonsin – men vägen hit har varit både lång och krokig. För Karin ”Kakan” Hermansson, 39, kantades uppväxten av mobbning och utanförskap. Att kämpa för unga tjejers rättigheter är därför en självklarhet för henne nu i vuxen ålder.
– Till alla unga tjejer vill jag säga att de ska alliera sig med andra kvinnor, det är de som kommer att hålla er om ryggen resten av livet, säger hon.
Kakan Hermansson – konstnär, författare, programledare, bloggare, aktivist och numera även styrelseledamot i organisationen Tjejzonen – har i hela sitt liv kämpat för det hon tror på. Hon har stått upp för antirasism, hbtq-rättigheter, arbetarklassen och feminism. Engagemanget har hon med sig hemifrån – mamma Kerstin och pappa Jan är båda samhällsintresserade och diskuterade gärna politik hemma runt köksbordet.
– Jag kommer från en väldigt trygg familj och nu när jag närmar mig 40 och själv är mamma, förstår jag mer än någonsin storheten i vad mina föräldrar har gett mig. Även om de är straighta och katoliker är de väldigt fria. De har alltid inkluderat mig och min syster i sina diskussioner och jag är så inspirerad av det, säger hon.
Kakan Hermansson om mobbningen i skolan
Men även om hemmet utgjorde en trygg punkt i tillvaron, präglades Kakans uppväxt också av ett utanförskap. Hon säger att barndomen var både skitbra och skittuff – samtidigt.
– Den största påfrestningen var i skolan, på skolgården och i det sociala livet. Man har ofta en stereotyp bild av vad mobbning är, men för mig var det så att jag hade vänner samtidigt som jag också var väldigt utsatt. Framför allt var det en lärare som var otroligt hård och orättvis mot mig. Och när mattan dras undan av en vuxen, var ska man då som barn hitta sin trygghet?
Under skolåren kretsade mobbningen ofta kring Kakans vikt. Vid ett tillfälle hade någon skrivit om henne på väggen intill tågstationen i den förort till Lund där hon växte upp. ”Karin Hermansson, de tre F:en: Fet, Ful och Fel” stod det, har hon tidigare berättat. Att hon tog mycket plats var också något som mobbarna hade problem med.
– Min brist på impulskontroll var nog inte jobbigast för mig, utan snarare för andra. Jag förstår att det är störigt med någon som pratar hela tiden, men jag behandlades samtidigt annorlunda än killar som hörs konstant. Det är liksom inte alls accepterat att en tjej tar plats på samma sätt.
Kakan Hermansson fick diagnosen adhd
I vuxen ålder fick hon diagnosen adhd. Även om diagnosen förklarade en del av de svårigheter att passa in som Kakan upplevde under uppväxten, säger hon att det är svårt att avgöra vad som beror på den och vad som beror på något annat.
– Jag är uppfostrad att ta plats och att vara nyfiken. Jag kommer från ett politiskt hem, vilket har gjort att jag alltid har synat och sagt ifrån när jag sett orättvisor. Men jag har absolut hamnat i många konflikter, eftersom det inte riktigt är accepterat i vår könsroll att kvinnor ska ifrågasätta. Nummer ett på listan över negativa saker med adhd är skammen över att vara en sådan tjej som aldrig kan hålla käften, det har jag straffats för i hela mitt liv. Och i kombination med att dessutom vara tjock, det finns ju inget som är mindre accepterat än det.
Kakan beskriver sin adhd som att det aldrig är tyst i hennes huvud. Tankarna, konversationerna och sångnynnandet pågår ständigt där inne. Det är ”uttröttande som fan”, men nyligen tog hon upp träningen igen – och märkte genast en förändring.
– Jag spelade handboll under hela min uppväxt och nu när jag börjat träna igen förstår jag att det är den perfekta balansen för mig. Jag behöver få ut det som finns i mitt huvud och det har förändrat mitt liv till hundra procent. Det är fortfarande inte tyst i huvudet, men jag kan hantera det bättre.
Hade ingen utomstående att prata med
Uppväxten har på många sätt präglat Kakans liv och tillvaro, även i vuxen ålder. Hon berättar att det finns perioder då hon mått otroligt dåligt, men kan samtidigt konstatera att det inte spelar någon roll vad hon anser om sin barndom i dag.
– Det är som det är, brukar jag tänka. Min uppväxt formade mig till den jag är och jag är en fantastisk person. Jag slogs med självmordstankar när jag var bara elva år gammal och det önskar jag ingen, men nu är jag den jag är. Det är ju också utmaningarna i mitt liv som fått mig att utvecklas.
Även om hon hade stöd hemifrån, säger Kakan att hon aldrig riktigt pratade med någon om självmordstankarna och sitt mående under uppväxten. En organisation som Tjejzonen, där hon i dag är engagerad, fanns inte på den tiden och någon annan utomstående fanns det inte heller att prata med. Att få prata med en så kallad Storasyster, som de frivilliga inom organisationen kallas, hade gjort stor skillnad tror hon.
– Det hade varit som en utsträckt hand för mig. När man mår dåligt är allt ett enda stort kaos, men när man får kontakt med en Storasyster tvingas man att formulera sig. Och det är så viktigt för ens självkänsla, att sätta ord på det som är knas.
Kakan Hermansson är styrelseledamot i Tjejzonen
I snart ett år har Kakan varit styrelseledamot i Tjejzonen. Hon beskriver det som en stabil och trygg organisation som besitter stor kunskap – men som liksom alla ideella krafter är i ständigt behov av nya medel för att kunna utveckla verksamheten. Och arbetet Tjejzonen gör är viktigt, säger Kakan. Oerhört viktigt.
– Jag tror att det är ännu värre för unga tjejer i dag än när jag var ung. Jag tror att det är piss faktiskt, samtidigt som vi lever i en nyliberal tid där vi låtsas att det går framåt. Det är livsfarligt att hela tiden säga det, för om vi fortsätter att upprepa det kommer de som har andra erfarenheter inte att tas på allvar. Vi säger att vi lever i ett feministiskt samhälle, men jag skulle ändå säga att kvinnor lever i ett krig – hela tiden. Det spelar ingen roll om man så bor på Östermalm, det är skit för kvinnor.
Vad vill du säga till unga tjejer som du själv önskar att du visste när du var i deras ålder?
– Till alla unga tjejer vill jag säga att de ska alliera sig med andra kvinnor, det är de som kommer att hålla er om ryggen resten av livet. Och var solidarisk med andra tjejer och kvinnor.
Mår bättre än någonsin
Även om det hennes bild av omvärlden och vårt samhälle är ganska mörk, säger Kakan att hon personligen mår bättre än någonsin. Det har tagit många år att komma till den punkten, men i dag känner hon sig tillfreds med hur hennes tillvaro ser ut.
– Jag förstod tidigt att i den här världen, där patriarkatet och rasismen ändå utgör en grundstomme och där tjejer mår otroligt dåligt, behövde jag ha en agenda. Jag behöver sätta upp principer för hur jag skulle överleva den här skiten. Jag har levt kvinnoseparatistiskt, bara varit i relationer med kvinnor, bara bott med kvinnor. Nu har jag massor av manliga vänner som jag lär mig så mycket av. Det är det som är så stort med livet. Nu är jag snart 40, smartare och snyggare än någonsin – och bara lever.
Vill du hjälpa Tjejzonen att hjälpa? Swisha ditt bidrag till 90 02 072 eller bli månadsgivare här. Tack för din gåva!
Detta är en återpublicering från allas.se.
TEXT: Minna Wallén-Widung.