Kan man vara feminist och raka benen?
Evie har denna veckan skrivit en mycket intressant text om kvinnobilden och tankarna om varför man egentligen sminkar sig. Texten baseras på en artikel ni kan hitta här.
Det jag tycker är intressant är synen på smink, för att dölja eller för att framhäva?
Den där artikeln är ganska lång, men jag tycker ändå det är en ganska symptomatisk text för (oss) feminister som ändå då, rakar benen nån gång ibland. Särskilt då med tanke på det som hände med armhålan.
Det jag tycker är den springande punkten är det här avsnittet (för er som inte orkar läsa):
”One of the really interesting things about this is that even though many feminists will blame this phenomenon on ’the patriarchy’, I have found WOMEN are far more likely to be the ones who guilt or shame their sisters who don’t pluck, tweeze, shave, conceal & highlight. (When I went without shaving my armpits, no man seemed to care. Women, on the other hand, reacted violently.)”
För det första vill jag bara påpeka att det här är en felaktig, om än vanlig, förståelse eller läsning av ordet ”patriarkat”. Patriarkat är alltså inte ett samlingsord för män eller manliga attityder, patriarkat är ett hierarkiskt tankesystem av kunskap och makt som existerar som del av (de flesta) sociala strukturer. Det innebär att det är internaliserat av BÅDE kvinnor och män. Man behöver inte vara man för att vara sexist, lika lite som man behöver vara vit för att vara rasist.
Jag är mindre intresserad över huruvida man kan vara feminist och raka benen, och mer intresserad för hur en viss form av kroppstuktning beskrivs som frihet i en kultur, och som barbariskt förtryck i en annan. Det jag refererar till är den kontrovers som råder kring slöjan i västerländska diskussioner. Professor Meyda Yegunoglu har följande observation:
”If veiling can be seen as a specific practice of marking and disciplining the body in accordance with cultural requirements, so can unveiling. In other words, the practice both of veiling and unveiling are culturally specific procedures of corporeal inscriptions, conditioned by specific cultural histories. What needs to be examined here is the presumption of the truth and naturalness of the unveiled body that the discourse of colonial feminism is predicated upon. However, if veiling is a specific practice of situating the body within the prevailing exigencies of power, so is unveiling.”
Det jag vill säga är inte att en beslöjad kropp är en fri kropp. Inte att en sminkad avhårad kropp är en fri kropp. Ej heller att en orakad, osminkad, naken kropp är en fri kropp. Snarare att det finns ingen naturlig, fri kropp. Kroppen existerar ohjälpligt i system av kunskap och makt, kroppen är en produkt av diverse kulturella kontexter och diskurser. En viss typ av kroppstuktning, även om det innebär ett motstånd MOT kroppstuktning (som att välja att inte raka benen för att man är feminist), är en produkt av vissa kunskaps och maktrelationer. Frågan om man kan vara feminist och raka benen, eller om man kan vara feminist och bära slöja, tycker jag är felinformerad. Frågan kanske snarare bör röra sig mot, vad är mest förtryckande, för vem, och på vilket sätt.
