Kära bror
De ord som första dyker upp i mitt huvud då jag tänker på min barndom är trygghet och kärlek. Jag har haft det fint. Och det är till stor del (läs störst del) tack vare min mamma. Min underbara, fina mamma. Mamma som permanentade håret och rökte röda Prince under köksfläkten, med stor envishet skulle klä mig och min lillebror i matchande kläder och poppande popcorn på fredagar som åts framför Fångarna på fortet. Mamma som bakade kanelbullar och odlade vindruvor i trädgården som hon och pappa gjorde eget vin av på om hösten.
Jag började prata väldigt tidigt. Och när jag väl börjat så slutade jag aldrig. Min mamma började lästräna mig när jag var tre. De förundrades över hur lugn och foglig jag var. Jag tror de fick en smärre chock när min bror kom, (och nio år senare min syster som också var helt born to be wild). Vi är inte särskilt lika, jag och bror, om man säger så, man skulle kunna säga att vi är de mest olika människorna man kan hitta. Eller vi var det då i alla fall. Numera tycker jag att vi börjar påminna om varandra mer och mer. Jag älskar dig så mycket bror.
