Kärlek, det eviga ämnet
Kärlek. Oavsett tidsålder och/eller demografi verkar kärlek vara det ständigt hetaste ämnet för oss människor. Alltid lika aktuellt, det här med att älska och bli älskad. Se bara på all litteratur, alla filmer, all musik, all konst, alla helt sjuka, söta, vackra, fascinerande, obegripliga, löjliga, otroliga, fantastiska, galna handlingar som sprungit ur det obeskrivligt mäktiga fenomen vi kallar ”kärlek”. En av våra volontärer har skrivit en anonym text i detta eviga ämne.
Kärlek är säkert den största folkhälsosjukdomen genom tiderna.
Kärlek är säkert också den mest effektiva medicinen genom tiderna.
Kärlek är förmodligen den flummigaste och samtidigt mest rationella känslan som människan upplever i sitt liv.
För längesedan var kärlek, för mig, synonymt med himlastormande, galen, förälskelse. Jag undrade varför jag aldrig hittade någon vars blotta existens manade mig att tatuera in hans namn över mitt hjärta eller någon som älskade mig med sådan passion att han utan att tvekan skulle ha åsamkat vem som helst som sårat mig fysisk skada, även om det så bara var en brat som trängt sig före mig i McDonald’s-kön. Det var ju så populärkulturen lärt mig att kärlek skulle vara, helt blind och utan några som helst logiska barriärer. Yo soy loco, vato! Eller hur?
Jag menar, vi tar True Romance som ett exempel på hur filmer fuckar upp hela kärleksmentaliteten. Alabama har fått betalt av Clarence chef för att ”stöta ihop” med Clarence på en biograf och förföra honom, och några timmar efter mission accomplished erkänner hon allt i en tårdrypande scen som, enligt mig, når sin höjdpunkt när hon uppgivet pressar fram:
”Clarence – and I feel really goofy saying this… after only knowing you one night… and me being a call girl and all… but I think I love you.”
Sen gifter de sig och skaffar matchande tatueringar och resten av filmen består av kriminalitet ”in the name of love”. Och filmen heter True Romance. Skämtar ni med mig!? Vad ska man tro egentligen?!
När jag träffade min nuvarande sambo för fyra år sedan visste jag direkt att det här var mannen i mitt liv, men inte blev jag sugen på att tatuera in hans namn eller brutalt skjuta ner hans gamla arch enemies och det tror jag inte han blev heller. Men tro mig, jag vet att det är Kärlek med stort K. Vad jag vill ha sagt är att om du känner dig pressad över ”kärleken” och hur den ska vara – var inte det. Det här med kärlek är så individuellt, och även om tanken på ”crazy love” är fin så utgör inte den någon total sanning för hur det måste vara. All kärlek är vacker, oavsett hur den tar sig uttryck*.
Och glöm inte att kärlek inte bara måste innebära passionerade känslor för en potentiell älskare. Kärlek finns överallt: i tillgivenheten till familjen, i tryggheten man känner med sina vänner, i upprymdheten när man lyssnar på bra musik, i glömskan för omvärlden när man läser fantastiska böcker…
Kärlek finns överallt. Ta vara på den.
* Utom när den är skadlig. Kom ihåg det, ingen har rätt att skada dig ”in the name of love”. Punkt slut.
