Kärlek, rädsla och min sadistiska hjärna

Varje gång det går bra i en relation med någon börjar jag föreställa mig alla sätt det kan gå fel. Det
känns så konstigt att sätta mig ner och skriva det, men det är sant. Varje gång jag har fått starka
känslor för någon, vilket visserligen inte händer ofta, så spelar mitt huvud upp alla scener som jag kan
fantisera ihop, där allting förstörs.

Jag blev förälskad i en kille förra sommaren; vi träffades på en festival, i ett liv där jag bestämt mig för
att aldrig bli kär igen; han vände upp och ned på allt. Första gången jag såg filmen The Breakfast Club
sa jag till mig själv, att om jag någonsin träffar en kille som ser på mig på det sättet som Judd Nelson
ser på Molly Ringwald, då har jag hittat någonting väldigt rätt. Det var så han såg på mig. Som om jag
var det enda som var viktigt i hela världen.

Festivalflörten utvecklades till någonting mer och djupare, något odefinierbart. Han skulle flytta till
Australien i september, och oavsett det så hade jag bestämt mig för att vara singel och sätta mig själv
främst ett bra tag framöver, det var någonting jag inte hade gjort på många år. Men känslor är inte
logiska, och hur mycket jag än stretade emot, försökte vara förnuftig, så insåg jag att jag var kär på
riktigt, mer än jag någonsin varit innan.

Så min självplågande hjärna kickade in som på beställning, upprepade tvivlet och osäkerheten; vad är
det han ser hos mig? När kommer han inse att han kan få någon bättre? Hur kommer han att lämna
mig? Spelade upp varenda tänkbart svar. Det hade ju hänt en gång förut.

Vi hördes varje dag under den sommaren. Vi sa hej då på Arlanda; han gick till gaten, jag gick mot
utgången, jag vände mig inte om för att se honom gå. Åtta månader senare knackade det på min dörr i
studentkorridoren. Där stod han. Sa att han var klar i Australien, han skulle stanna i Sverige i något år
nu. Vände upp och ner på allt, igen. På samma festival denna sommar, samma datum som då vi
träffades för första gången, på samma ställe, sa han att han älskade mig.

Och jag är fortfarande livrädd