Kärlek, samhörighet och killarna i klassen – Tjejzonen

Kärlek, samhörighet och killarna i klassen

Det där med kärlek har alltid varit ett orosmoment i mitt liv, fast på olika sätt. Mina föräldrar har varit ihop i nästan 30 år och gifta i 26 och de håller fortfarande hand när de är ute och går. Samtidigt har jag sedan tidig ålder sett mina kompisars föräldrar göra slut en efter en. Detta har bidragit till att jag funderat mycket kring evig kärlek, själsfränder och tvåsamhet.

När jag var 10 och killarna i klassen skrev en lista över vilka som var snyggast i klassen och jag hamnade längst ner, oroade jag mig för att jag aldrig skulle få gifta mig på grund av detta. Jag fick min mamma att bedyra att det finns någon för alla och jag försökte hela tiden påminna mig själv om den gamla klyschan ”det är insidan som räknas”.

När jag var 14 oroade jag mig för att i mitt liv skulle bli sårad så mycket att jag i slutändan skulle binda mig med en kille som jag inte är kär i men som är himla kär i mig. Bara för att skydda mig själv liksom.

När jag var 18 oroade jag mig för att jag aldrig skulle trivas i ett förhållande. Allt kompromissande, planerande och jobb det krävs för att hålla ihop. Det tog på mina krafter och jag förstod inte varför alla sa att det skulle vara så HIMLA fantastiskt att vara ihop med någon.

Nu när jag är 22 oroar jag mig för att jag aldrig kommer uppleva den där känslan av samhörighet. Att vi hör ihop. Att vi ska dela allt. För alltid. Jag har svårt att se framför mig att jag någonsin kommer känna så. Jag har varit kär, gud vad kär jag har varit! Men jag har aldrig känt att jag ”hör ihop” med någon.

Har ni några tankar kring detta?