Kompistryck – Tjejzonen

Kompistryck

Jag, Sara, Mika och Lisa började på dagis när vi var runt ett år. Vi bodde nära varandra och blev per automatik bästa vänner. När vi började lågstadiet så var det en självklarhet att ta sällskap. Alla fyra. När vi började mellanstadiet var det fortfarande en självklarhet. Men det var ju så att Sara nästan alltid var sen. Och jag var nästan alltid förtidigt. Och jag tröttnade på att alltid vänta.

Vi var cykelligan, vi hade hängt ihop så länge och ALLTID cyklat tillsammans. Men när vi började sexan så bestämde jag mig för att cykla själv, en annan väg. De tyckte att jag var konstig som inte orkade vänta på Sara och jag hamnade lite utanför direkt.
Jag, Sara och Lisa cyklade även alltid tillsammans till våra gymnastikträningar på kvällarna. Och när jag började cykla själv dit också, så var jag konstig. Ingen kunde förstå varför jag skulle cykla själv, behövdde jag bevisa något för någon eller tyckte jag bara att jag var bättre än dem?

Det var så då, sen gick det över. Men tjejer har en tendens att inte gilla när någon bryter mot mönstret. Man ska alltid passa in och göra som de andra. Annars är man konstig. Även om det bara gäller en så liten sak som att cykla tillsammans till skolan.
Som tur är växer de flesta ifrån det, men grupptryck och mobbning är ett stort problem på många arbetsplatser idag.

För mig, Sara, Mika och Lisa (alltid samma ordning) så löste det sig. På gymnasiet började vi i olika klasser och fick olika schema och vi fick nog lite välbehövd distans från varandra och en liten paus på vår vänskap.

För två år sedan gifte Mika sig (med Fredrik från vår högstadieklass!) och hon gjorde som hon förr lovat, utnämnde mig, Sara och Lisa till sina brudtärnor. Det ni. Det kändes fint att få vara en så stor del av hennes dag och att vi har varit en så stor del i varandras liv. Vi har ju hatat varandra, lurat varandra, utnyttjat varandra men nog alltid älskat varandra.