Konsten att plugga i Paris del 2 – Tjejzonen

Konsten att plugga i Paris del 2

Hanna Kjellberg är en rödhårig 22 åring från Stockholm som älskar te, vackra skor, saker som smakar kanel och att fynda på secondhand. Idag är hon i Paris och förbereder sig för sin andra skolstart på ett av stadens universitet. För 2,5 år sedan åkte hon ner med en ryggsäck, en förhoppning om att hitta någonstans att bo innan skolan började och en naiv plan på att hennes sparpengar skulle räcka till allt som staden hade att erbjuda. I en serie om 3 avsnitt berättar Hanna för Tjejkrafts läsare om hur det är att släppa taget om tryggheten hemma och ge sig ut i världen. Första delen om att plugga i Paris av Hanna Kjellberg publicerades igår. Missade du den eller vill läsa den en gång till? Tryck HÄR.

Ganska snart började skolan, och den franska byråkratins egenheter blev genast uppenbara när inskrivningen tog tre timmar istället för en halv, enbart för att de delat upp momenten mellan olika byggnader (få ett papper läst i en byggnad, stämplat i en annan) och tre olika köer ledde fram till i princip…ingenting. Den första kön ledde till att jag fick en tid för att ställa mig i nästa kö. Smaka på den ni. En annan egenhet var att vi alla skulle göra ett nivåtest i franska, och att detta gällde alla. Även de som aldrig studerat franska, inte kunde säga ’bonjour’ och därför ännu mindre förstå grammatiktestet, vad läraren gav för komplicerade instruktioner eller vad hon sade under den personliga intervjun som följde. En liten japanska i bänken intill satt och såg helt uppriven ut medan hon viskande på engelska frågade mig vad som egentligen hände omkring henne.

Skolan var tuff, det hymlar jag inte med. Min lärarinna, Madame Martin, talade snabbt och med ett snällt leende om för mig att jag verkade ha många talanger, men att franska inte var en av dem. Det var en medelålders dam med glasögon och blommiga blusar, som skrattade så att den lilla magen hoppade. Hon blev aldrig riktigt klok på mig, och kallade mig ’originell’ med ett menande höjt ögonbryn. Vi fick regelbundna grammatikprov, diktamen och tungvrickare; vi hade uttalsövningar med bandspelare och headset för att kunna höra felen vi själva gjorde, massor av litteratur att läsa och realiaundervisning som jag inte kunde hålla mig vaken under (hade valt konst, och han visade bilder i ett mörkt rum där fåtöljerna var hemskt sköna…dålig kombo).

Dessutom är det franska undervisningssättet annorlunda från det svenska. Proven delades ut i resultatordning, och hade man gjort många fel, eller producerat en mening som är helt uppåt väggarna ville gärna min lärarinna att man skulle skriva den på tavlan, så att alla kunde se hur dålig den var och akta sig för att vara lika dåliga de med. Det var tufft, särskilt som jag gärna spenderade nätterna med spirituella samtal över en kopp te eller ett glas vin, och inte sov så mycket som man borde när man pluggar heltid. Men i slutet av terminen stod jag ändå där med en ful hatt på huvudet och fick ta emot ett diplom från skolans rektor. Och Madame Martins första utlåtande till trots så var jag en av de bättre i klassen.

Jag lärde mig kanske inte så mycket franska som jag hade kunnat göra under de där sex månaderna jag spenderade i landet.  Jag fick för många vänner, drogs in i för många konstiga situationer, och drack för mycket bra och billigt vin. Men jag lärde mig så mycket annat. Jag upptäckte ett land och en kultur som jag inte kände tidigare. Jag var ute sent och flängde om nätterna och gjorde tokiga saker jag aldrig skulle ha vågat hemma i den trygga sfären. Jag lärde mig att hantera arga fransyskor och slajmiga fransmän; bara det liksom.

Jag träffade vänner som jag antagligen kommer att behålla livet ut, och andra som jag för evigt kommer att minnas. Och jag lärde mig att leva lite självständigt. Jag lärde mig, med vetskapen om att Sverige fanns kvar när jag ville hem, att det inte är så himla svårt och läskigt att börja om på nytt; att man var man än befinner sig i världen kan hitta sig själv, sin sfär, och kanske till och med vara den människa man innerst inne vill vara.

Om du som läser det här sitter och tvekar, osäker på om du ska våga ta tiden, lägga ned pengarna, lämna pojkvännen några månader, eller fly hemmet ett tag, har jag bara en sak att säga: GÖR DET. Det finns en del grejer jag ångrar att jag gjort, men de månader jag lade på att växa lite, de skulle jag inte vilja byta ut för allt Bregott i hela Svea Rike.

Imorgon publicerar vi sista delen!