Konsten att plugga i Paris – Tjejzonen

Konsten att plugga i Paris

Hanna Kjellberg är en rödhårig 22 åring från Stockholm som älskar te, vackra skor, saker som smakar kanel och att fynda på secondhand. Idag är hon i Paris och förbereder sig för sin andra skolstart på ett av stadens universitet. För 2,5 år sedan åkte hon ner med en ryggsäck, en förhoppning om att hitta någonstans att bo innan skolan började och en naiv plan på att hennes sparpengar skulle räcka till allt som staden hade att erbjuda. I en serie om 3 avsnitt berättar Hanna för Tjejkrafts läsare om hur det är att släppa taget om tryggheten hemma och ge sig ut i världen.


Vissa upplevelser formar en för livet. Sex månader av mitt liv gjorde mig både självständigare, och gav mig minnen och erfarenheter som består. Vilka månader då? Well, here we go:

När jag för tre år sedan avslutat min gymnasieutbildning visste jag två saker. Det första var att jag skulle kunna vara så mycket bättre på franska än jag var; det andra var att Paris är en stad som sparkar röv, och dessutom har en sådan doft av bohemliv, romantik och revolution i luften att vilken ung nordbo som helst kan bli förförd. Så jag letade reda på en av de där intensivkurserna på ett av stadens mest anrika universitet (Sorbonne – kanske var det studentrevolutionerna och 1968 som influerade mig en smula…) och vande mig vid tanken på att betala pengar för utbildning, något som man som ung svensk knappast är van vid. Sedan kavlade jag upp armarna, spottade i nävarna, (varpå jag tvättade dem) och jobbade på Pressbyrån i de sju månader som behövdes innan jag sparat ihop en buffert som jag tyckte att man kunde leva på tillsammans med studiebidraget. Om man åt mycket nudlar. Hur som helst.

Så i januari 2008 satte jag ned klackarna på Paris asfalt och kullersten, och var underligt nog inte ett dugg orolig. Jag förstår det knappt själv idag, för allt jag hade var en alldeles för tung resväska, kvittot på en fyramånaders intensivkurs, och adressen till det billiga vandrarhem som jag hade två nätter bokade på.  Pojkvännen satt kvar hemma i Sverige, och jag kände ingen i min nya stad – men…det löser sig. Det sade kärringen när hon sket i vasken, och det gjorde även jag (sade ”det löser sig”, alltså. Inte….äsch, nej, ni fattar).

Säkert hade jag kunnat hitta en lägenhet via de internetsajter som jag kikat på redan innan jag gav mig iväg, men jag tyckte att det kändes vettigare att leta på plats, så att man kunde titta på kyffet innan inflyttningsdagen. Dessutom ger det en viss kick att slänga sig ut i en världsmetropol utan säkerhetssele och flytväst. Jag ringde många nummer som jag hade hittat på internet och på anslagstavlan i svenska kyrkan i Paris, men många erbjudanden hade redan gått. Rättelse: nästan alla hade gått, och de jag fick titta på var något av ett skämt gällande storlek och levnadsstandard. Jag började känna att det hela mest var ett slöseri med pengarna jag hade laddat på mitt sprillans nya SIM-kort. Men så snubblade turen över mig (KADONK).

Genom en oskyldig kommentar gällande det pissiga vädret hade jag blivit kompis med en engelsk bartender på mitt vandrarhem; en man som inte bara skulle komma att bli min bäste vän i staden, utan som också skulle ge mig numret till sin hyresvärd, och en rekommendation. Plötsligt hade jag alltså på mindre än en vecka fått både en vän och en lägenhet. Och ni ska veta att med en vän följer oftast flera nya. Det är sällan man behöver börja om från noll när man bor på hemmaplan, och det är svårt att inse hur snabbt man kommer att presenteras för nya ansikten, som ska komma att bli personer, och slutligen vänner. Dominoeffekt som heter duga, även om man bara behåller vissa av dem (typ de dominobitar som har fyra prickar på ena sidan). Men först tillbaka till det där med lägenheten. Nå…. Lägenhet och lägenhet. När man tillfälligt pluggar i Utlandet så får man inse att det kanske kommer att vara koja snarare än slott. Jag hamnade i en så kallad chambre de bonne – en slags små rum på en handfull kvadratmeter (med dusch och kokvrå inklämt på boytan) där tjänstefolket brukade bo då det begav sig. De ligger oftast på sjätte eller sjunde våningen, som man når via en fallfärdig trappa, och trots att man knappast har rum att svänga på höfterna där inne kostar de vanligen runt 500 euro. Det är bara att acceptera (och sluta klaga på hyrorna hemma i Sverige), och när folk hälsar på så får man sova trångt.

Läs fortsättningen imorgon!