Kryddkultur – Tjejzonen

Kryddkultur

Vi snackade lite om matlagning på det senaste redaktionsmötet och det fick Evie att tänka till lite kring sin egen matkultur. Tycker ni att det är bra att läsa om mat? Eller känns det bara jobbigt? Vill ni kanske se lite recept, eller känns det botten? Kommentera gärna!

Innan jag flyttade till Tyskland brukade jag säga att jag inte kunde laga mat. Men i Tyskland, inom Erasmusprogrammet, träffade jag på en hel mängd människor som faktiskt inte kunde laga mat, på ett så grundläggande sätt att jag blev helt ställd. Som när jag gav min kompis Ben en påse med ris jag hade kvar och inte skulle använda:

Ben: Tack, men jag vet inte hur man lagar ris utan riskokare…
Jag: Vad menar du? Man kokar det.
Ben: Men hur?
Jag: I vatten?

Det är svårt att inte se sig själv som status-quo, som det normala, som att alla min erfarenheter och samlade kunskaper inte är det alla absolut vet. Det är lättare att uppmärksamma vissa saker än andra, som att jag är medveten om att jag vet mer om mytologi och religion än de flesta, men just mat var en blindspot för mig. För när någon frågar mig “Kan du laga mat?” hör jag “Kan du svänga ihop en trerättersmiddag utan recept?”. För att koka ris är inte direkt något man inte kan i min föreställningsvärld, inte så att jag tycker man är sämre för att man inte kan det, det är bara så att jag inte förstår hur det är möjligt att man levt 23 år, flyttat hemifrån, åkt över ett världshav för att bo i ett främmande land, och inte veta hur man kokar ris, eller anser att stoppa en fryst pizza i ugnen är matlagning. För vad lever man på då? Vad äter man? Hur överlever man på en studentekonomi? Äter man bara baked beans i tomatsås och fiskpinnar?

Men jag har insett att mitt inställningssätt är lite udda. Som när jag satt och åt soppa och mitt ex frågade hur jag gjort den, “Linser, korriander, gurkmeja, salt, lite vitlök” svarade jag. “Men hur har du gjort den?” insisterade han. “Vad menar du? Jag gjorde soppa bara.” “Men hur? Hur gjorde du soppa? Vilket recept använde du?” “Recept? Jag bara gjorde soppa!”. Ungefär i såna cirklar gick vår diskussion, och alla våra diskussioner kring matlagning. För han var helt oförstående till att jag kunde laga något så komplicerat som soppa utan att basera det på ett recept, och jag var helt oförstående till att soppa på något sätt kunde betraktas som komplicerat, eller att någon använde sig av recept annat än som nån vag skiss.

När vi var små så brukade vi sitta och titta på mamma när hon lagade mat, min mamma har en magisk förmåga att gå in i en kyl jag skulle betrakta som tom och laga middag. God, varierad, riklig middag. Och vi brukade sitta och titta på henne, när det var dags att krydda drog hon ut burk efter burk ur kryddskåpet, skruvade av locken, lät oss lukta och frågade “Den här? Nähä. Den här då?” På så sätt kryddades merparten av den mat vi åt när vi växte upp. Och det är där min inställning till matlagning kommer, antar jag. Jag slänger ihop lite grejor och hoppas på det bästa, kryddar som jag känner.

Vilket jag förstått är ovanligt? I alla fall utanför Sverige. Det enda jag kan lära ut om matlagning, eller i fall om hur jag lagar mat, att det enda som gäller är att inte vara rädd att testa. Det blir som det blir, och det värsta som kan hända är att du får äta äcklig mat. Desto mer du experimenterar, desto bättre lär du dig vad som funkar och inte funkar. Matlagning är inte något mysteriskt, det är inte alkemi, det är visserligen ganska tråkigt ibland men definitivt inget att vara rädd för.

Om man inte försöker sig på att göra pannkakor vill säga, vilket ändå måste räknas som magi…