"Kvinnor har efternamn också!"
Vad tänker ni om er själva och era efternamn? Vems namn har ni nu och vilka namn har ni tänkt ha i framtiden? Evie har satt fingret på en debatt och spekulerar kring trender och tankar runt denna viktiga markör:
Det här är något jag funderar mycket över, även om jag inte håller med kontentan i DENNA artikel så tycker jag den erbjuder en översiktlig insikt i ett visst perspektiv på frågan.
I universitetsvärlden så har jag upptäckt att de något äldre, feministiskt eller queerteoretiskt inklinerade kvinnor blir irriterade när jag presenterar mig som endast förnamn. ”Kvinnor har efternamn också!”. Vilket jag helt vilt spekulerar har att gör med dåtiden då manliga studenter kallades ”kandidat Eriksson” och kvinnliga studenter fick heta ”fröken Elin”. Som i artikeln ovan anses det att kvinnor förlorar något i denna transaktion, en identitetsmarkör. Vilket mycket riktigt kan stämma, jag vet att jag har vänner som aldrig skulle byta efternamn då de sammankopplar sin identitet starkt med hela sitt namn. Vilket efternamn vi har och vilket vi tar när vi gifter oss är kulturellt betingat, och jag tror att oavsett ideologisk läggning är det svårt att stå emot dragkraften i en stark kulturell praktik som signalerar trygghet, mognad och stabilitet såsom ett efternamn kan göra.
Mitt problem här är att vi antas sammankoppla vår identitet med våra efternamn. Ett efternamn är en kulturell klanmarkör. Och vad gäller Sverige, en patriarkal sådan. Om jag gifter mig kan jag välja mellan att ta min makes/as namn, eller ha kvar min fars namn. Jag kan välja att ta min partners fars namn, min fars fars namn, eller min mors fars namn. Vilket val är mer feministiskt försvarbart? Och varför är det så uppenbart att min identitet ska ligga i det efternamn jag vuxit upp med? Jag tror inte jag är den enda som har ett komplicerat förhållande med min pappa och som därför inte kopplar mig till mitt efternamn, jag har alltid tänkt på det som hans efternamn, och jag har alltid tänkt på mammas efternamn som hennes efternamn. Och min mormors ursprungliga efternamn var Johnsson, och hur patriarkalt är inte det?
Det funkar ju inte. Jag vill ha rätten att inte ha nått förbenat efternamn, eller åtminstone få hitta på ett eget efternamn. Varför behöver vi ens efternamn i dagens samhälle? Kan inte alla få välja ett eget namn som är helt unikt och registrera det i någon stor databas, som ett användarnamn för världen. Som man får ändra när man vill, självfallet. Varför envisas vi med att våra identiteter som knutna till specifika kulturella rötter är så ofrånkomligt speciella. Jag menar inte att det är fel att koppla sin identitet till ett efternamn eller till sina kulturella rötter, men varför måste det antas att detta är det enda möjliga förhållningssättet till efternamn?!
