Länge leve gästfriheten!
Sara skickade in en text som innehåller allt från roliga anekdoter och en målande beskrivning av en resa till ett toalettips och en påminnelse om något som vi mer än gärna upprepar här i ingressen: kom ihåg att vara en av de som hjälps åt med att skapa en bättre värld.
Har du vuxit upp på ett ställe där man springer in och ut hos grannarna för att fika och prata? Där det alltid finns någon, känd eller okänd, som håller upp dörren och hjälper till med matkassen? Där allt ordnar sig för att alla hjälps åt? Jag har inte gjort det, men jag har aldrig gett upp hoppet om att det ändå är så världen ser ut. Vet du vad, jag tror jag har rätt. Hör bara här.
En dag glömde jag min jacka på en bänk när jag skulle ta ersättningsbuss till tåget till Umeå. Väl vid tåget 10 mil bort upptäckte jag att jackan var borta. 10 minuter senare var båda konduktörer och stor del av perrongen engagerade i telefonsamtal och diskussioner. Det slutade med att en tågkonduktör hämtade jackan och lämnade den till nästa som förvarar den tills jag kommer och hämtar den. Absolut den bästa service jag någonsin har fått, utan att någon verkade tycka att jag var till besvär.
Under en annan resa till Kvikkjokk mellanlandade jag i Jokkmokk och stannade där (i tält) över natten. På morgonen tänkte jag unna mig frukost på ett fik. Tre vänliga kvinnor visade vägen till ett nyöppnat café. Jag bad om frukost och fick beslutsångest när det inte fanns ett färdigt frukostkoncept. Då säger konditorn ”Men vi kan väl plocka ihop en frukostbricka åt dig så slipper du välja.” 10 minuter senare får jag en kopp te, 3 sorters bröd (varav ett bakat på egenskördad tallbark), ost, ägg, skinka, smör, rädisor, gurka och juice. Så himla fint!
Från caféet vandrade jag runt i staden och blev snart invinkad på ett bokcafé. Här satt en man och en kvinna och drack te. Jag har aldrig sett ett bokcafé förut och blev nyfiken. Jag bjöds på te helt gratis och satt sedan och pratade och bläddrade i böcker i över en timme. Innan jag gick frågade om jag hade skoskavsplåster med mig. Annars skulle jag fått det av henne för utan det kan man inte vandra.
Så kom jag till Kvikkjokk och träffade en man jag beundrar mycket. Han föreläste för oss på en skolresa och jag blev så imponerad av hans allmänkunskap och glöd att jag skickade ett vykort när jag kom hem. Efter det har vi brevväxlat. Nu lånade han ut en stuga och kanot tog mig på guidade båtturer helt gratis. Han eldade åt mig varje kväll och var mycket mån om att jag hade det bra. Otrolig gästfrihet efter bara ett möte och två års brevväxling.
Slutligen vandrade jag från Kvikkjokk till Västerfjäll, en övergiven by vid sjön Tjeggelvas. När jag kom fram var batterierna slut på min telefon så jag kunde inte ringa efter båtskjuts. Jag hade tur, det fanns vänliga sommargäster i ett par av stugorna. De ringde båtkarlen och sen fick jag en grundlig guidning i byn och lärde mig mycket om samer, samiska och renskötsel. Dagen efter hämtades jag av en skäggig man och fick sedan lift till närmaste by av en pratglad lastbilschaufför.
Utan alla generösa människor hade min resa blivit svårare, dyrare och mycket tråkigare. Inte en enda gång kände jag mig hotad, avvisad eller ens besvärlig. Det var som om jag gjorde dem en tjänst när de fick hjälpa mig. Jag hoppas att du också har träffat människor som de här och att du träffar många i framtiden. Om inte så har jag ett tips. Sök dig till städer där toaletterna på tågstationen är gratis, alltid öppna och i bra skick. Där bor det hederliga människor. Dessutom hoppas jag att du, precis som jag, ser till att bli en av de som skapar en vänligare värld.