Läsartext: Att vara kär och vuxen, vuxen och kär.

Denna texten är skriven av vår läsare Matilda och handlar om hur man tänker på kärlek, under och efter förälskelsen. Hur det ändras, skiftar när man blir äldre. Hur man tänker när man är kär och när man inte är det. Matildas egen blogg mmmatildas hittar ni HÄR. 

Jag och min bästa vän, vi är hopplösa romantiker. Ni vet sånna som säger att kärlek övervinner allt, och annat sånt där klychigt.

En sak vi alltid varit rörande överrens om är att ”det räcker att man älskar varandra, så löser sig allt sedan”. Hell no! Att det i n t e gör. Jag vet att om ett år eller två kommer jag ännu en gång sitta och säga just det – att man klarar allt om man bara älskar varandra. Men jag är medveten om att det i ärlighetens namn inte alls är så.

När man var fjorton var kärleken det viktigaste. Jag var med Honom för han var söt och gav mig fjärilar i magen- jag sket väll fullständigt i om han ville ha barn vid 20 eller 30 årsåldern, eller om han föredrog sol eller skidsemester. Varför har allt börjat spela så stor roll? Allvarligt, hur vuxen får man bli?

Nej, på riktigt, det är naivt att säga att ”det räcker att man älskar varandra”, för alla vet att det inte är så. Jag vet att det är så, för jag och mitt ex är levande exempel.
Är han bara den du vill ha, eller är han vad du vill ha?

Om han är den du vill ha, men inte vad du vill ha, så kanske du måsta tvingas rycka bort vingarna på varenda fjäril för att själv kunna lyfta.

Ja, jag vet, det är sorgligt. Det är sorgligt att man måste fråga den söta killen som ger en fjärilar i magen om grundläggande värderingar, mål i livet, och annan onödig skit.