Läsartext av Linnea: "Hur länge ska vi överleva utan helhet?" – Tjejzonen

Läsartext av Linnea: "Hur länge ska vi överleva utan helhet?"

Jag går i DBT nu. Det är svårt, det är jobbigt, det är känslomässigt utmattande. Jag skäms nästan jämt. De enda färdigheterna jag använder är:
– Gå emot känslan
– Självtröst
– Distraktion

Det där med radikal acceptans skulle jag vilja öva mer på, men det kommer först om ca nio månader.

När jag var liten hade jag drömmar. Jag ville bli bäst i världen på hästar (vilken DEL av hästsporten var irrelevant, bäst helt enkelt), jag ville dansa så att folk stannade upp och tittade på mig (hrm, se mig dansa på en klubb klockan tre och du kommer nog mest tänka “Vem fan är den där galna bruden?), jag ville göra så mycket.

Men nu har jag inga drömmar kvar. Jag begraver dem i terapin. En efter en.

Jag har alltid fått höra att jag är duktig på att skriva, att det är något magiskt med mina ord. Men nu har jag tappat all min inspiration. Jag önskar att orden kom tillbaka till mig, att de gav mig en käftsmäll och skrek åt mig att nu får du fan skärpa dig!
Men jag skärper mig aldrig. Jag smyger undan från mina skuggor. Tänk om jag kunde konfrontera dem?

Men jag är konflikträtt. Ensam och konflikträdd.

För det känns som att solen aldrig når – längre än dit min Natalie går (2009)

Hon spinner dåtiden mellan fingrarna,
och tiden går inte att vrida tillbaka.
För drömmarna är splittrade och framtiden handlar om dig,
för hur vet man om någon är äkta eller lögn?

Hon lockar håret och ser tiden i ögonvrån,
för minuter blir till timmar blir till år,
och hur länge ska vi överleva utan
helhet?

För allting slets isär,
and love will tear us apart,
men jag menade ju aldrig något illa,
fast kärleken dog ju aldrig helt.

Och hon står på en avsats till evigheten,
men lyckades backa i en sekund,
för älskling,
jag vill bara rädda ditt liv.

Texten är skriven av vår läsare Linnea och skickad till amanda.malmquist@tjejzonen.se