Läsartext: "Den första kärleken" – Tjejzonen

Läsartext: "Den första kärleken"

Vår läsare Linnéa har skrivit för oss flera gånger på Tjejkraft. Hennes text denna veckan handlar om den första kärleken. Den som slår, biter och lockar en. Olycklig kärlek. Lycklig okärlek.

År 2007 blev jag kär första gången.

Jag var 14, det gjorde ont och det formade den personen som skulle bli jag som vuxen.

Jag kastade mig in i kärleken. Jag började att älska någon som inte älskade mig.
Han hade en annan flickvän, men i hans värld så var det okej att hångla med mig inuti en garderob, jag tackade och tog emot. Ville bara vara nära honom.
Jag skrev dikter om garderobsmönster, bar hjärtat utanför kroppen och grät hysteriskt. Genomskinlig som ett glas vatten, jag visste inte hur man gjorde, sånt här kunde man inte läsa sig till vilket gjorde mig väldigt förvirrad. Hur blir man ihop med en 15-årig sportkille när man själv föredrar att sitta framför en dator och lyssna på kent?
För min del så gick det inte.

Jag blev deprimerad istället, en depression som följde mig genom gymnasiet, efter studenten. Tack P. Tack för att du visade mig hur ont det kan göra.
En depression som visade sig vara borderline, Så egentligen är det inte P’s fel, det är ingens fel. Jag gillar bara att ha någon att skylla på.
För min del så gick det inte.
Jag får ett sms av S “Du måste komma hit NU”

Jag skyndar mig hem till henne och då säger hon det:
P. Är inte kär i dig längre.
Världen rasar för mig. Men samtidigt så ler jag. Jag har fått ett avslut, nu kan jag gå vidare. För min del så gick det inte längre. Jag vill bara festa och glömma .

Den vintern var ett kaos, alla var arga på varandra.
Allting var upp och ner. Det var iskallt ute, jag och min vän gick genom snöstormar för att träffa honom. Och när det blev varmt igen så ville han inte ha mig mer.

Nu för tiden blir jag alltid kär när det är kallt utomhus.
Jag tror det handlar om att skydda hjärtat, för när man fryser så känns andra hjärtan lite varmare, lite lättare att flytta in i.

Jag fyllde 15 . Efter det här så festade jag bara i Uppsala under en lång tid. Med människor som inte kände mig, med häxblandningar och födelsedagskalas i rosa och glitter. Jag var så bränd efter honom, jag ville börja leva igen. Att börja leva igen med vodkablandningar är kanske inte så politiskt korrekt men det höll
mig flytande. Jag ville bara fly, försvinna.

Och där träffade jag min första pojkvän.
Vilken timing.

För jag blir aldrig äldre än 14 år, är en spretande åttondeklassare livet ut.
Men det är helt okej. Faktiskt.