Läsartext: ”Du förändrade mig”
Först när jag nästan hade kvävts bland de tunga skuggorna på bottnen, kunde jag inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan. (Från boken ”Jag saknar dig, jag saknar dig!”)
Det här är ”jaget” kan vara vem som helst. Vår granne, lärare, kompis eller förälder. Vi vet inte vad som döljer sig där inne, men de flesta av oss bär på något som gör ont eller som har gjort ont. Krig som vi vunnit eller förlorat, har gett oss ärr som vi kan se tillbaka på. Som vi kan minnas och kanske lära oss något av. Ärren bär på olika historier som vi kanske vill glömma, men som vi måste komma ihåg, trots att vi inte vill.
Jag grät ofta. Inte så någon såg, men i min ensamhet. Jag fällde så många tårar. Mest av saknad, men också för att jag kände att det var mitt fel. Det var mitt fel att du lämnade oss. Jag klandrade mig själv för att du bara gav dig av, utan att se dig om. Du verkade inte bry dig om att du gjorde oss så illa när du tog steget och valde bort oss. Eller så trodde du att vi inte skulle bry oss. Men det gjorde vi.
Du gjorde min mamma så illa. Hon som kämpat för dig i så många år. Du högg massor med knivar i hennes hjärta och jag vet inte om hon någonsin kommer att bli hel igen. Du gjorde illa min pappa också. Och min bror och min syster. Du gjorde verkligen min familj så illa, att jag inte vet om jag någonsin kommer kunna förlåta dig. Men det var inte bara min familj du lämnade i sorg, utan även hela vår släkt och dina vänner. Alla tyckte så mycket om dig och ville dig så väl, men du orkade inte kämpa för vår skull. Du orkade inte bry dig.
Jag vet att jag inte borde anklaga dig för någonting, men det är svårt att inte göra det, när jag ser vilken skada du orsakat. Jag blir arg på dig, för att du valde den väg i livet som du valde. Jag blir arg på dig när jag inser hur mycket du ljög för mig. Jag blir så fruktansvärt arg på dig för att du var så feg och valde den lätta vägen.
Mest arg är jag på dig för du lämnade mig. Jag som såg upp till dig. Du var min hjälte, förebild och mitt allt och så lämnade du bara mig. Det är något som jag aldrig kommer förstå hur du kunde göra, men jag hoppas att jag en dag kan få en rimlig förklaring. Men hur som helst, så förlåter jag dig. Jag förlåter dig för all sorg och smärta du orsakat mig och många andra. Jag förlåter dig, för jag vet att du egentligen inte ville lämna oss. Jag vet att du älskade oss. Jag vet att du älskade mig, precis lika mycket som jag älskade dig.
Det tog några år innan jag kunde inse glädjen i glittret som spelar över det lekande skvalpet på ytan. Det tog några år innan jag äntligen kunde se med klara ögon igen. Jag höll på att kvävas av skuggorna när jag låg där på bottnen och knappt fick någon luft, men jag tog mig upp till slut. Jag lyckades kravla mig upp, men ärren finns fortfarande kvar.
Jag kommer aldrig bli den jag var förut, för du förändrade mig. Du förändrade oss. Men du förändrade mig på många positiva sätt. Du fick mig att bli en mycket mognare, ödmjukare och hjälpsammare människa och det är jag glad för. Det är jag tacksam för.
Istället för att bara känna sorg och ilska, som jag gjorde i början, känner jag mest kärlek, saknad och glädje. Många tror att jag ska bryta ihop om de nämner ditt namn, men det gör jag inte. Utan jag ler istället. Jag blir bara glad om någon vågar prata om dig eller nämna ditt namn. Det gör att du aldrig glöms bort.
Denna texten är skriven av vår läsare Hanna, vad känner du? Kommentera gärna eller maila till amanda.malmquist@tjejzonen.se