Läsartext: När kan man berätta? För vem kan man berätta?

Denna texten har vi fått in av en läsare som föredrar att vara anonym. Att skriva om sexuella övergrepp är svårt, och det kan vara svårt att läsa texten om risken finns att man själv känner igen sig. Om du är intresserad av att läsa mer om övergrepp kan du kolla vad vi skrivit tidigare HÄR. Om du själv blivit utnyttjad eller känner någon som har det kan du alltid vända dig till vår CHATT eller till Novahuset.

En 9 år gammal flicka med blont hår och blåa ögon blir sexuellt utnyttjad av en kille i klassen. Båda är barn. Hon vågar inte säga emot, gör som han säger. Han tvingade sin kompis att vara med, två barn mot ett annat barn. Var får en 9 åring sexuella tankar ifrån? föräldrar? filmer? jag vet inte. För jag var bara 9 år.
Det skulle dröja 3 år innan jag tog kontakt med någon. Mina föräldrar fick reda på det och det blev kaos. Killen skulle hata mig för resten av våran uppväxt genom grundskolan innan vi skiljdes åt i gymnasiet. Men för mig gör det inget. För jag hade byggt upp ett hat mot honom under alla år.

I högstadiet. Jag blev kär för första gången på riktigt. Bruna ögon, jag smälter för det! Han var underbar. Problemet var bara att han inte var min. Han hade flickvän och var kär i min bästa kompis. Men precis innan jag gick ut nian hände något.
Han pussade mig på pannan och sa att det var ödet som gjort att vi möttes, Långa kramar i korridorerna och alla stunder då jag bara tittade in i hans bruna ögon.
Allt detta blåstes bort på en sekund, försvann. Han hade utnyttjat mig för att komma åt min bästa kompis som nu hatade honom.
Mitt hjärta gick i tusen bitar, alla ”Jag älskar dig” betydde ingenting längre.
Älskade han någonsin mig på riktigt? Jag vet inte. För jag var bara 15 år.

Åren gick och jag kunde inte släppa honom, jag stötte på honom överallt.
3 år har gått nu. Jag sitter fortfarande på mitt rum och gråter varje kväll för att jag saknar honom. Mina vänner mobbar mig för att jag är 18 år och oskuld, de vet inte om att jag blivit sexuellt utnyttjad dagligen i nästan 2 år som 9 åring.
2 dagböcker är fyllda till bredden om honom, han som sa att ”det var ödet som gjorde att vi träffades”. Jag ”hat-älskar” honom! Tack ”D”, jag kommer aldrig kunna falla för någon igen för den enda jag tänker på är dig.

Du ska veta att du inte är ensam. Fast du känner att du är på bottnen så finns det alltid en väg upp! Man överlever alltid! Jag lever! Jag fick hjälp, någon som fanns där för mig. Men jag kämpar fortfarande med det och kommer nog göra det resten av livet. Det är tungt, men det blir lättare dag för dag så ge aldrig upp! När kan man berätta? Berätta nu. // M