Läsartext om att dricka sig in i en värld av bumull
När jag var i tonåren, 15 år till 19 så drack jag stora mängder alkohol. Jag mådde så otroligt dåligt att jag inte hittade någon annan utväg.
Tre gånger i veckan så träffade jag en vän och drack öl på någon sunkig pub. Alltid efter skolan, jag var så oerhört deprimerad att det enda jag kunde tänka på var att dränka allt i alkohol.
Ibland vill jag ta den 18-åriga Linnea i handen och springa, springa långt bort… men vart? Hur slutar man känna ångest?
Jag tror inte det går. Jag är sjuk, en sjukdom som kommer förfölja mig för resten av mitt liv. Min enda lösning var att dricka/knarka bort problemen. Ett uselt sätt att bearbeta ångest och självskadebeteende på.
För ja, jag var a pain in the ass på alla fester, jag grät, jag drack för mycket, jag kom hem och lade mig i sängen och visste att ”imorgon kommer jag må så jävla dåligt över det här men det får det fan vara värt”.
Mina vänner tröttnade, min själsfrände lämnade mig och det sticker som nålar i bröstet. Det är först nu, två år efter som jag känner att jag kan se bilder på henne utan att bli ledsen.
Det var ytterst få som stannade kvar, de som också tyckte om att dricka bort problemen. Vi var som en destruktiv liten cirkel, det fanns bara vi, hemmagjort vin och tårar.
Jag skulle gärna säga att jag har blivit äldre och klokare, men det känns som att jag blir dummare för var år som går. Jag VET att det inte är bra att dricka alkohol när man blir ledsen, för man blir dubbelt, trippelt så ledsen dagen efter.
Men ibland så orkar jag inte vara jag. Ibland vill jag sjunka in i en värld utav bomull. Det är fel, det är skamligt, jag vet. Jag skäms varje dag.
Men en dag,
då ska jag ta mig själv i handen och springa så fort jag kan och visa att jag kan förverkliga mina drömmar.
För kan jag. Då kan definitivt du.
När du ligger på botten, då finns det bara en väg uppåt (och helvete vad klyschig jag lät där!).
Vågar du ta min hand?
/Linnéa