Läsartext om att se glaset som halvtomt, och att leva med diagnoser. – Tjejzonen

Läsartext om att se glaset som halvtomt, och att leva med diagnoser.

Hej.
Jag heter Linnea och jag är tjugoett år. Jag fyller tjugotvå i sommar och idag så firar jag sju år som djupt deprimerad med självskadetendens. Det här inlägget skriver jag inte för att folk ska känna sig peppade, för jag har ingen pepp att ge, däremot så vill jag visa er att ni inte är ensamma. Någonsin.

Jag har borderline. Även känd som helvetet. Diagnosen som läkarna hatar då den inte går att bota med medicin (Nu återger jag bara det jag fått höra, se inte mig som någon expert som sitter inne med alla svaren tack). Jag har stått i kö till DBT sen 2012, först på Katarinahuset men de godtar inte bland-diagnoser (Jag har aspergers också, samt eventuell ADD), sen på Prima Liljeholmen där jag fick vänta ett år för att jag missbrukade tabletter så mycket. Först nu står jag i en “riktig” kö och om jag har tur så startar jag i september.

Fucking september. Det är februari nu. Ska jag överleva så länge?

Här kommer mitt liv, i korta delar.

2007 – Upptäcker receptbelagd medicin i min pappas medicinskåp. Han krockade och dog nästan år 2000. Jag ser på internet att de ska göra en lugn och lite sömnig så jag tar en tablett. Slutar med att jag svävar i taket hela natten, hög som ett hus. Mitt jävligt gråa liv får plötsligt lite guldkant och jag blir rädd, men samtidigt lugn. Min fjortonåriga hjärna inser att jag kan påverka mitt mående med hjälp av mediciner? Som är lagliga? Jävlar. Experimenterar mig igenom medicinskåpet under några veckors tid och lägger noga märke till vilka jag kräks av, vilka jag tappar hungern av och vilka jag mår bra av. De blir min älskare för de närmsta fem åren.

2008: Jag träffar min första pojkvän. Han tar droger tillsammans med sin kusin men jag får aldrig vara med för jag är bara 15 år gammal men en dag tjatar jag till mig en karta medicin, för min magra kropp vill bli ännu smalare. Jag tappar vikt men får tjackryckningar, en vinterkväll hör jag dem prata om medicinen jag tar och jag inser att shit, pappa har ju sådana i medicinskåpet!
Nu börjar helvetet.

2009: Svävar runt på allt högre doser receptbelagd medicin. Min pojkvän dumpar mig. Får sådana panikattacker att en familjemedlem ger mig en sömntabletter för att jag ska kunna somna. Ytterligare något att missbruka, med andra ord. Under resten av året så dricker jag extremt mycket, jag röker gräs, jag äter receptbelagd medicin som det vore godis. Men mellan mig och mina vänner är det ju bara en kul grej, något man gör när man umgås och herregud vi var mellan 19 och 17 år, allt var en lek.
I slutet av året så är vi hembjudna på glöggkväll hos en vän. Jag häller ner rödvinsglöggen med en karta meds, allt är fine, jag mår okej. Kommer hem, sätter mig i soffan för att titta på BD Forever och ska visa min vän något på skärmen. Vaknar upp på Karolinska, de kallar det stress och skickar hem mig. Jag läser på flashback att man inte ska blanda opiater och alkohol och gör aldrig mer om det.

2010: Här är det luddigt. Jag läste en B-kurs i det ämnet jag älskade mest och innan varje lektion så svalde jag tio stycken receptbelagda mediciner med joltcola, inne på toaletten. Alltid med vattnet på så ingen skulle höra de små knäppanden som uppstår när man öppnar medicinkartor. Får MVG i kursen. Får MVG i varje ämne jag tar receptbelagd medicin till. Jag blir vacker, jag blir utmärglad, jag blir social och älskad. Jag har de bästa vännerna man kan ha, de gillar inte mitt missbruk men de älskar mig. Jag rökte mycket cannabis år 2010, men jag fastnade inte.

2011: Här fyller jag 18 år. Min medicinlista från psyket är cirka två mil lång och läkarna förstår inte …”Varför fungerar INGENTING på henne?”. Min läkare kallar mig på skoj för en medicinsk defekt. Kommer aldrig glömma den kommentaren. Får sömntabletter för att sova på och plötsligt så somnar jag runt 00.30 istället för runt 05.30. Jag spelar World of Warcraft dygnet runt, bara för att få slippa känna. Hamnar på psyket. Lämnar efter en dag pga någon slängde min ipod i huvudet på mig. Träffar min andra pojkvän. Vi blir ihop i en sömntablettsdimma men det går bra. Det går jävligt bra.
Jag har under hela sommaren, hösten och vintern 2011 druckit mig igenom dagarna för… fan jag orkar inte känna, jag orkar inte existera. Snälla gud, ge mig någon sorts lindring. Men det känns okej just då, för mina vänner super bort sin ångest precis som jag.

Och återigen kommer samma samtalsämne upp: Varför gör inte psykvården något? Jag kan inte tala för de andra men såhär har det sett ut för mig:

17 år: Mottagningen för unga, södermalm. De hintar om att jag har aspergers och jag mår sämre och sämre
18 år: Går till Sofia och pratar. Hon är den finaste människan som finns, men hon är KBT-psykolog och KBT fungerar inte på mig.
19 år: Tar studenten med bra betyg. Får panik för alla i min klass får sina drömjobb och här sitter jag, försörjd utav försäkringskassan. Är med E&E men de får mig att må sämre.
20 år: Hamnar på psyket 12 gånger. Finns inte så mycket att säga om det. Jag blir bältad, jag får sprutor, jag gråter, jag skriker, äter tablett efter tablett. På Katarinahuset tar de in dementa patienter som inte får plats någonannanstans. Är det en BRA kombination med psykiskt sjuka ungdomar? Ingen har tid. Den enda höjdpunkten på dagen är när vi får gå ut och röka. Fan, jag tror folk som är ickerökare slutar som skorstenar efter att ha legat inne på psyket…
21 år: Är flyttad till Prima. Hela stället känns väldigt proffsigt men jag hamnar i gräl med läkarna direkt. Det regnar mediciner över mig, men självklart inget som hjälper.

Nu fyller jag snart 22 och jag är sjuk. Jag kan inte jobba, jag kan inte plugga, varje morgon måste jag har ett glas vatten och en tablett bredvid sängen för att annars känns det som att jag blivit sparkad i bröstet av ångesten och då faller jag. Alla persienner måste vara nerdragna, att vakna i ljus ger mig ångest.

Jag vill bara bort.
Förlåt tjejzonen. Det här var inget peppande meddelande. Men jag är ju personen som ser glaset som halvtomt.

Puss, alla fina!