Läsartext om att vilja slå sig loss!
Vi har fått in en läsartext från en tjej som heter Linn. Den handlar om den där känslan. Den där tunga och obehagliga och tröga känslan och hur man övervinner den! Vill ni läsa mer om liknande tankar, kolla HÄR.
Ibland kommer DEN där tröttheten, omfamnar hela kroppen, men inte så där tryggt som en varm kram.
Tvärtom så håller den hårt om på ett obehagligt sätt. Med den energi som finns kvar görs otagliga försök att springa därifrån, slå sig loss och skrika för att skrämma bort men det går inte riktigt. Det finns ändå en sparlåga där inne någonstans, en reserv, som fortsätter livet när man tror sig ha förlorat all egen energi.
Den ger ett lugnande. Påminner om att det inte är slutet, behöver bara samla orken igen för att komma tillbaka riktigt. Under tiden måste jag lära mig att lita på att det kommer gå ändå, jag behöver inte kämpa emot det utan istället ta det lugnt och hitta tillbaka. För tillbaka ska jag. Ju mindre ork och längre bort från vardagen jag kommer desto mer växer det där jävlaranammat inom mig.
Om känslan som säger orkeslös och likgiltighet emot mig hårt så ska jag slå tillbaka ännu hårdare genom att kämpa mig tillbaka och kunna bevisa att jag inte tänker välja att se mig besegrad av det där. Jag ska hitta tillbaka till mig själv och kunna växa med självförtroendet över att jag gjort det! Shit, vad bra jag är!
Idag tillåter jag mig att se på favoritfilm i sängen med den största tekoppen jag kunde hitta. Och en promenad ute i solen bland all snö. Jag påminns återigen om hur mycket jag älskar vintern även om det vissa dagar känns omotiverat att gå ut när första synen utanför endast visar en vit vägg, eller ett helt rum egentligen, vitt överallt. Men det är vackert också i mina ögon, jag har så många härliga minnen från vintrarna.
Förut hade jag kunnat dragit täcket över huvudet för att jag haft en dag där jag ”endast” åstadkommit de sakerna, för att jag hade misslyckats så då var ju ändå dagen redan förstörd.
Idag känns det istället bättre, för jag har valt det själv. Jag lyssnade på kroppen idag och bestämde att jag fick pimpla te i sängen efter härlig promenad. Det känns då så mycket lättare när jag vet att jag valt det, för att jag känner att det är en investering i mig själv just nu. Istället för det där kämpandet om att göra allt som jag normalt sett gör om dagarna vilket fått totalt motsatt effekt har jag valt det som får mig att idag må bra. De andra dagarna har jag då handlöst fallit ned i sängen utan att knappt förmå att ta mig därifrån ens för de kroppsliga behov människan har för att leva.
Tack för att jag fått ytterligare en dag. För varje ny dag känner jag att jag vinner ännu flera utan att veta vad som väntar runt hörnet såklart.
Carpe Diem låter många gånger som en klyscha men jag somnar varje natt med några tankar om dagen och ägnar en stund åt den tacksamhet jag känner varje dag oavsett jobbig dag. För känslan av att leva har alltid varit stark. Idag är en bra dag trots allt
