Läsartext om skolidrotten

För några veckor sedan skrev vår bloggare Marja “jag HATAR volleyboll“, en text om skolidrotten – och inspirerad av just den texten skickade vår läsare Hanna in en egen berättelse: 

Jag gillade idrotten i skolan under låg- och mellanstadiet. Vi lekte mest lekar och det fanns inte några prestationskrav. Under högstadiet kom jag istället att AVSKY idrotten. Att vi hade en hemsk lärare och att i princip hela min klass var riktiga träningsmänniskor gjorde inte saken bättre. I högstadiet var jag en osäker tjej med dåligt självförtroende. Jag hade även ett självskadebeteende och mådde allmänt väldigt dåligt. Skolidrotten fick mig att må ännu sämre.

Det började med att vi skulle bli indelade i lag. Vår lärare valde antingen ut två stycken som skulle välja ut lagen eller så fick vi själva göra det, vilket ledde till att det alltid blev två stycken killar som valde lagen. Det var otroligt jobbigt att sitta där på en bänk och veta att man kommer bli vald sist eller nästsist. Det var alltid jag och två andra tjejer som blev valda sist, eftersom vi inte var särskilt duktiga i lagsporterna. Oftast var det ändå jag som blev vald sist, men jag låtsades att jag inte brydde mig, även om det gjorde så jäkla ont i mitt hjärta varje gång jag fick gå som sista person till ett av lagen. Vi brukade aldrig ha någon genomgång av sporten vi skulle hålla på med, utan vi började spela direkt. Vi spelade oftast innebandy, vilket jag verkligen avskydde och var ganska dålig på.

Det brukade oftast vara så att jag rörde bollen typ tre gånger under en match, eftersom det aldrig var någon, förutom tjejerna, som passade till mig. Killarna i mitt lag sa ofta bara hur dålig jag var, högt och tydligt inför alla, inklusive vår lärare, men han brydde sig aldrig. Om jag någon gång gjorde något bra, så fick jag ändå aldrig höra någon säga att det var bra gjort, inte ens av läraren. I början gjorde jag verkligen mitt bästa, men med tiden var jag mest där för att jag var tvungen att närvara. Jag deltog inte särskilt aktivt. Jag kämpade mig igenom de tre åren för jag ville verkligen godkänd. Jag låg hela tiden på gränsen till underkänd, men jag var fast besluten att bli godkänd, vilket jag också blev.

När jag skulle gå första gången på idrotten på gymnasiet var det med blandade känslor. Jag hade så dåliga minnen från gympan att jag helst inte ville gå dit, men jag gjorde det ändå. Vi hade idrott med en annan klass och var sammanlagt cirka 30 stycken. De flesta i den andra klassen var riktiga idrottsmänniskor, medan ingen i min klass höll på med någon idrott. Redan första dagen vi hade idrott tillsammans märkte jag en stor skillnad. Dels på vår lärare som var hundra gånger bättre än min förra, men också på attityden bland eleverna. Vår lärare delade ALLTID in oss i lag och vi fick aldrig själva välja lag.Han gick igenom grundligt reglerna och vi fick träna på skott och liknande innan vi började spela en match. Han var även väldigt peppande och ville alltid att vi skulle försöka och göra vårt allra bästa. Det spelade ingen roll om vi inte var så duktiga, utan han ville att vi skulle försöka. Att vi skulle våga prova och våga misslyckas.

Om jag gjorde något bra eller om jag verkligen kämpade, så var det alltid någon i mitt lag som sa ” Bra gjort Hanna!” eller ” Grymt jobbat Hanna!”. Vi peppade varandra och vi både vann och förlorade tillsammans. Som ett lag. Det var ingens fel att vi förlorade, vilket det hade varit på högstadiet, där det oftast var mitt fel att vi hade förlorat.

Det var verkligen en otrolig lättnad och glädje att delta på idrotten på gymnasiet. Jag tyckte för första gången på flera år att det var roligt med idrott och det var inte längre ett nödvändigt ont att gå på gympalektionerna. Idag tycker jag att det är hemskt att det fick gå till som det gjorde under min högstadietid. Elever ska ALDRIG välja lag själva, utan det ska läraren göra. En dag ska jag återvända till min gamla skola och förklara för idrottsläraren hur jag kände och hur dåligt jag mådde, även om jag egentligen bara har lust att gå dit och ge honom en rak höger. Men som tur för honom så är jag lite mer mogen än så.