Läsartext: "På utsidan ser jag helt normal ut, så länge jag har kläder på mig."

På utsidan ser jag helt normal ut, så länge jag har kläder på mig. På sommaren stirrar folk för ärren som täcker mina armar och ben blir extra synliga när jag är solbränd.
Jag vet att det är många tjejer (och killar) som skadar sig själva. Bränner och skär. Tar överdoser för att skada sig inombords.
Men vet ni, älsklingar.
Ni är inte ensamma. Aldrig ensamma. Jag kan nästan lova att samtidigt som du gråter och torkar blod från badrumsgolvet så sitter det någon på jorden och gör exakt samma sak.

Varför skär vi oss?
För att förvandla den psykiska smärtan till något fysiskt, för att få något att koncentrera sig på, för att straffa sig själv. Listan kan bli lång.
Jag vet, efter 7 år som självskadare, fortfarande inte varför jag gör det. Det har blivit någon slags symbol, ”titta här så dåligt jag mår!”. Samtidigt som jag döljer mig i långärmade tröjor och svarta strumpbyxor. Kanske gör jag det för att bevisa för mig själv att jag fortfarande mår dåligt.

För vet ni?

Jag strävar inte efter att bli frisk från min borderline.
Jag vet inte vem jag är under täcket av ångest som legat här i så många år, så fort jag känner mig lite glad så vill jag bestraffa mig själv, ”Hallå, du kan ju inte vara glad när du egentligen SKA må dåligt!”.
Hjärnan är sjuk, så jävla sjuk. Jag orkar inte med den längre. Jag går bara runt och väntar på att dö i en olycka. Kanske påkörd av en bil, kanske hjärtat stannar barasådär. Något.

Jag ger inte mycket för Sveriges psykvård. Och de ger inte mycket för mig, för de vet inte vad de ska göra längre. Jag har medicinändringar hela tiden för ingenting får ju mig att bli ”normal”. Vad fan nu normal är, om jag nu ens vill vara det.

Jag har aldrig haft några mål, några drömmar eller någon motivation. Jag har aldrig velat någonting och det skrämmer mig när alla mina jämnåriga vänner pluggar på universitetet, jobbar på fina jobb och så sitter jag här. Sjukskriven och ledsen. Jag bidrar inte till samhället på något sätt och jag skäms.

Skäms över att vara sjuk.

Dena texten är skiven av vår läsare Linnea, och här hittar ni hennes tidigare text ”Om att se glaset som halvtomt”.