Livets matematik

”Men hallå, varför lär vi oss det här, det kommer vi aaaaldrig ha nytta av när vi gått ut skolan.”

Det börjar redan i mellanstadiet. Kanske tidigare. Ifrågasättandet om varför vi lär oss räkna matte. Visst, några grunder i plus och minus och kanske en och annan multiplikationstabell kanske kan användas i vardagen, men bråktal, ekvationer och senare derivata… Vad ska vi med det till? Vi som ville jobba med människor och kommunikation kanske aldrig skulle se en formelsamling igen. Därför var det alltid någon som ställde frågan. Frågan som jag, väl dolt i hjärtat, kände att jag hade svaret på. Det gick bara inte att formulera så att någon förstod. Kanske var det bara mitt svar, jag var ju plugghästen. Men nu tänker jag göra ett försök att dela med mig.

Matte är så mycket mer än siffror och uträkningar. Matematik är mönster som kan formuleras i bild eller i skrift. Det är koder för samband och förändring. All förändring! Sanningen är att svaret, den där siffran man stryker under och vill bekräfta med ett vackert R, inte betyder någonting. Det enda som är viktigt är den formel eller kurva som döljer miljoner svar beroende på vad man letar efter.

Okej, det där kan lärarna få svamla om bäst de vill. Nu till saken. Saken som är en formel i mitt liv. En formel som jag återkommer till allt oftare inför den läskiga framtiden. Minns ni hur varje punkt i en kurva har sin egen linjära riktning? Det är derivatan, lutningen vid ett specifikt tillfälle. Det är nuet! Just nu är jag trött. Nu är jag tröttare än i morse. Imorse var jag tröttare än igår. Människan är en logisk människa med ett linjärt tänkande. Därför får jag känslan av att jag bara blir tröttare hela tiden och att det kommer fortsätta. Det är troligtvis inte sant. Varför? För att jag vilar förr eller senare förstås. Någon gång vänder trenden och jag blir piggare igen. Jag har skapat en kurva. Kurvan, som bildar en hisnande berg-och-dalbana, kan illustrera lycka/sorg, hunger/mättnad, smärta/lättnad.

Vi vet att det går upp och ner i livet, men vi måste ändå ta avstamp i nuet. Det är oundvikligt. Just nu är jag enormt kär i min pojkvän. Min nu-kurva pekar mot giftemål och en drös med barn. Det gör honom lite rädd. Då påminner jag honom om att varje känsla är derivatan i en kurva (och han slutar lyssna vid ordet derivata). Det är en sanning, nuets sanning, men den avslöjar inte framtiden. Den säger bara ALLT om just nu. Därför vågar jag tacka jag till ett fysiskt tungt jobb om en vecka, även om jag inte orkar just nu och jag blir tröttare och tröttare hela tiden. Därför vågar jag följa min magkänsla även om den leder bort från ett långsiktigt mål.

Om du, mot all förmodan, tagit dig igenom denna teoretiska och filosofiska mattelektion så tackar jag för uppmärksamheten och hoppas att du förstod vad jag menade. Kanske har känslan ännu inte förvandlats till begripliga ord. Kanske är det bara andra obotliga plugghästar som hänger med. Men jag, jag är otroligt tacksam för alla lektioner i matematik!