Må bra på vägen!
Jag vet inte om jag är ensam om att resonera på detta sätt men länge var jag övertygad om att jag inte kunde nå de mål jag satt upp om jag samtidigt mådde bra. För mig var det självklart att om jag mådde bra samtidigt som jag kämpade så hade jag inte kämpat tillräckligt hårt. Därför har jag en massa fina minen av saker jag gjort och uppnått. Men jag ser allt i efterhand. Jag kan minnas tillbaka på min gymnasietid och känna mig stolt över de resultat jag uppnådde, den motivation och den ambition som präglade min vardag. Däremot minns jag inte att jag någonsin stannade upp och klappade mig själv på axeln. Det skedde först efteråt. Men då var jag redan på nästa steg och kämpade lika hårt med det nya jag hade satt tänderna i.
Jag hade en nästan omänsklig övertalningsförmåga. Jag kunde alltid övertyga mig själv om att kämpa hårdare, hårdare, hårdare. Alla ansåg att detta var något positivt. Ambitionsnivån kan väl aldrig vara för hög? Tills en dag då jag började gå ner i vikt av stressen. Tills en dag då jag fick panikattacker varje dag. Tills en dag då jag kände att jag inte ville mer. Tills en dag då jag bara önskade att allt tog slut för jag klarade inte av smärtan mer.
Jag fick hjälp och idag minns jag denna tid med sorg. Samtidigt finner jag en enorm styrka i allt detta och jag har idag kommit närmare ett mer balanserat liv där jag tillåter mig själv att må bra på vägen. Jag kommer nog alltid vara ambitiös och vilja nå mål jag sätter upp. Men idag kan jag lyssna på min kropp och själ. Låta kroppen vila när den säger till och låta själen ha kul. Dessutom har jag insett vad jag verkligen tycker om och det hade jag nog inte gjort om jag inte hade genomgått denna lidelsefulla resa. Jag hade nog fortsatt att endast göra det som ”ser bäst ut på pappret”.
Idag fokuserar endast min energi på saker som får mitt hjärta att sjunga.