Måste man alltid vara ärlig?

Min pappa frågade mig för ett tag sedan om jag någonsin rökt, snusat eller tagit droger. Även om jag känner mig ”ganska duktig” så valde jag att, ska vi kalla det, tänja lite på beskrivningen. Så istället för att säga ja eller nej så satt jag där och lät som en tönt. Lite sådär ”ja kanske någon gång har man kanske provat en cigg litegrann kanske en gång kanske men nu när jag tänker efter har jag nog inte det nej”. Inte ens min pappa trodde på mig. 

Och nu ska vi komma ihåg att jag inte är pre pubertal (åldersmässigt) längre. Jag är vuxen och håller fortfarande på såhär. Och det gäller inte bara rökning. Efter körkort, B uppsatser, pensionssparande och skattejämkning så sitter jag fortfarande och mjäker mig. Jag ska inte hem till min kille och jag ska absolut inte ha sex- ”jag ska typ hem till en kompis och titta på typ film kanske”. Jag ska inte ut och festa med min bästis- ”jag ska på kalas och nej förresten det var ganska tråkigt så vi gick hem tidigt” och jag har inte provat snusa – ”jag har kanske suttit i närheten av någon som gjort det en gång”.

Är det bara jag som har seriösa problem med att vara ärlig mot mina föräldrar? Hur tänker ni kring det här med att visa för folk att man faktiskt växt upp? Att vara ärlig med sina misstag och sin identitet?