”Men varför sa du inget, vi hade kanske kunnat hjälpa dig!” – Tjejzonen

”Men varför sa du inget, vi hade kanske kunnat hjälpa dig!”

Skuld. Det är ett ord som bara genom att finnas låter oss veta att vi inte är ensamma. Vi har tidigare skrivit om att förlåta sina förövare, men hur är det med vännerna? Hur är det med offret?  Emilie har skrivit en text till alla som någon gång kommit i kläm: 

”Men varför sa du inget, vi hade kanske kunnat hjälpa dig!”

Dessa orden som är menat för att vara stödjande är något av de mest förödmjukande jag hört. Även om det är menat gott känns det som man lägger ansvaret på den ”drabbade” istället för på dem som ska vara ens stöd. Jag menar inte att det är deras fel eller att de borde ha sett något. Men på något sätt förväntar sig allmänheten att människor som mår dåligt ska ha orken att formulera sitt behov och söka hjälpt. Där skrivs mil med sidor om peppning för hur man ska be om hjälp och hur man ska våga ta plats. Och naturligtvis är det jätte viktigt, och naturligtvis är det viktigt att motivera till att bryta det tysta lidandet, det kan tom vara livsavgörande. Men vad många inte förstår och vad som ofta missas är att det inte alltid går att be om hjälp. Som att det fysiskt är något som hindrar orden från att komma ut. Det är inte alltid man ens vet vad det är som hindrar en. Det kan handla om att det är svårt att formulera vad som är fel, man kanske inte vill att andra ska veta eller att man inte vill vara till besvär. Hur jag själv såg på att be om hjälp ändrades under återhämtningsprocessens gång. Ingen kommer tro mig, ska jag ens tro mig? Vad var det egentligen som hände, kan jag ha missuppfattat situationen, kanske var det mitt eget fel, Dom bryr sig inte egentligen, dom kommer att berätta vidare, dom kommer lägga in mig på psyk, dom tycker jag borde ha kommit över det nu, ”så farligt var det väl inte”…

Jag menar inte att man ska skita i de råd som ges, utan att det är viktigt att man själv får välja vad man vill lyssna på. För i slutändan är det du själv som måste ta dig igenom det, även om det finns andra som stöttar dig. Återhämtning är faktiskt en ganska ensam process och det går inte att vänta på att någon annan ska rädda en. Men du har rätt att välja det som gör att just du mår bra, utan att ta hänsyn till vad andra tycker. Ibland kan man känna frustration över dem som inte stod bakom en när man behövde dem som mest. Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att bara för någon inte förstår betyder det inte att de inte bryr sig. Vissa klarar helt enkelt inte av att hantera allt. Detta gör inte dem till dåliga vänner, det gör bara att de inte är rätt just för det jobbet i just den situationen. Att en elektriker inte klarar av snickarens jobb gör inte honom till en mindre värdefull yrkesgrupp, och en vän som gärna går på bio med dig men inte vet hur man reagerar ”rätt” när du skurit dig kan väl fortfarande vara en vän?

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna bilden skickade Petronella till oss på tjejkraft. Fler av hennes bilder kan ni hitta HÄR