Publicerad: 2013-05-09

Mia Skäringer om lyckofasaden:

Såg ni DEN HÄR underbara artikeln Mia Skäringer skrev i Expressen? Nu menar jag inte att den är underbar på det där dela-på-facebook sättet. Den är UNDERBAR. Det hon skriver önskar jag att jag hade kommit på.

”Och på min blogg fick jag flera gånger frågan varför jag inte skrattar oftare och större, varför jag aldrig verkar vara glad. Ursäkta mig men jag är inte kroniskt lycklig. Jag är liksom känslor som kommer och går. Stora. Små. Rädda. Modiga. Svaga. Starka. Kåta. Vilda. Ömma. Ibland lyckliga.” Så skriver hon, och jag tror att det är fler än jag som kan känna igen sig.

Att man känner att man måste svara att man mår bra så fort någon frågar. Att det inte passar sig att svara ärligt. Att det finns en oförståelse för att alla inte mår skitbra hela tiden. Och leder inte det till något dåligt? Att skratta, le och vara jättelyckad är bra- men vi ska aldrig behöva sura i hemlighet och hålla inne verkligheten när någon ser oss i ögonen och frågar ”Hur är det egentligen?”.