Min favoritplats
När jag var liten och gick på lågstadiet hade jag en favoritplats på skolan. Det var en kulle en bit bort från skolgården som sluttade nedåt. Det stod en tjock tall bredvid och därifrån kunde man se ut över parken nedanför skolgården som omgavs av skog och lite längre bort kunde man även skymta sjön bakom träden.
Jag vet inte hur det kom sig men jag älskade den platsen. På en lektion när vi skulle rita vår favoritplats ritade jag en bild av en tjej som ligger på den där kullen och tittar upp mot himlen.
För det var det jag gjorde på rasterna. Jag gick ner själv till den där kullen och låg i gräset och tittade upp mot himlen. Jag minns inte varför jag gjorde det men jag hittade väl någon sorts trygghet där. Jag var väldigt inåtvänd som barn och spenderade mycket tid för mig själv. Jag kan inte minnas vad jag tänkte på under alla de raster som jag låg där i gräset. Jag vet att jag inte grät. Samtidigt vet jag att jag inte heller skrattade.
Något år senare på mellanstadiet började jag gråta mitt i klassrummet och först då reagerade alla och märkte att något var fel. När jag fick berätta om allt som kändes jobbigt blev det enklare och jag slutade gå till kullen. Jag behövde den helt enkelt inte längre. Jag fick det stöd och den hjälp och den trygghet jag behövde från annat håll.
Om du som läser det här går igenom något jobbigt och känner att du bär på all den där smärtan själv är mitt råd till dig, våga berätta! Våga berätta och våga be om hjälp! Det är enklare när man inte ensam måste bära allt det svåra. När man kan vända sig till någon när det känns tufft. Oavsett om det är en förälder, vän, lärare, kurator, psykolog eller annan vuxen.
Det känns mycket bättre i hjärtat efteråt. Jag lovar!
