Min första fylla
Jag minns faktiskt inte, i ärlighetens namn, min allra första fylla. Men jag vet att jag var väldigt ung, 14 år närmare bestämt. Jag tänker inte moralisera, det är inte min grej. Man får inte handla sprit då man är 14 år och därför kan man ju själv dra slutsatsen att man kanske inte ska dricka vid den åldern heller. Jag tänker att det är bra att vänta av flera andra anledningar än själva berusningen i sig, kanske framför allt eftersom man har en tendens att utsätta sig för väldigt många risker då man är full, risker man inte annars utsätter sig för.
Det kan ha varit den gången jag och min kompisar Carro och Maria gömt några öl vi snott av våra föräldrar i buskarna utanför ett Halloweendisco. När vi varit inne på discot en stund, där alkohol var bannlyst, tröttnade vi och gick ut. Mot våra ölburkar. Vi drack och tja, vi blev väl egentligen inte så jättefulla, kanske snarare berusande av känslan, vetskapen om att det här bara var början på en period av hämningslöst festande. I åttan och nian på högstadiet drack jag nästan varje helg. När jag ser tillbaka på den tiden, så här mer än ett decennium senare, förstår jag inte hur jag orkade. Kroppen tar ju sjukt mycket stryk av att vara ute och ränna hela kvällarna. Mitt i smällkalla vintern drev vi omkring utanför ICA Rösjön i Täby, kalaspackade. Hånglade med främmande killar i snödrivor och kräktes i diket. Ibland tappade vi bort varandra. En ensam tjej i 14 års åldern, så full så att hon knappt kan stå upprätt. Det kunde ju ha hänt vad som helst. Det hände att man hörde rykten om tjejer i skolan, i bekantskapskretsen, som blivit våldtagna på fyllan. Men jag tog liksom aldrig det på allvar, trots att jag tyckte att det var hemskt. Men det händer ju inte mig.
Vi gjorde så mycket dumt. Stämde träff med mycket äldre killar som vi chattat med på nätet, drack oss skitfulla och var allmänt omdömeslösa. Det var, då man ser tillbaka på det, hemskt på många sätt. Men vi hade också väldigt roligt. Låt oss skippa hyckleriet. Om alkohol bara gjorde oss deprimerade och elaka, gav oss Jesuskomplex och sura uppstötningar är jag rätt övertygad om att ingen skulle dricka, typ ever. Men så är det ju inte. Alkohol kan också sätta lite guldkant på tillvaron, förmå oss att prata med den där söta snubben vi spanat in hela kvällen, eller göra en fest lite extra rolig. Faktiskt.
Men. Och det här är liksom hela min poäng – det krävs en viss fingertoppskänsla och mognad för att förstå när enough is enough. För det blir sällan roligt när man är jättefull. Det är skitäckligt att vara bakis, ett jäkla slöseri med tid om ni frågar mig. Och det är inte alls kul att vakna dagen efter med minnesluckor och inte vara helt hundra på vad som faktiskt hände kvällen innan. Den här känslan tror jag inte riktigt har infunnit sig då man är 14 år, för vissa inte ens då man är 24 år, eller 34 år heller för den delen. Då bör man kanske låta bli att dricka.
Men. Om du tvunget tänker ge dig ut i mörkret och supa på Lucia eller under jullovet, tänk på att;
– Drick inte alldeles för mycket. Det är inte värt det dagen efter, jag lovar.
– Använd långkalsonger eller ett extra par strumpbyxor. Klä dig varmt för sjutton, det är skitkallt ute!
– Håll ihop! Lämna aldrig, aldrig en full kompis ensam!!