Min speciella och underbara familj

Vi fick ett fint mail från en utav våra läsare häromdagen. Hon heter Danni och undrade om hon fick skriva något om sin familj, det fick hon såklart.

Mina föräldrar är sådana där konstiga föräldrar som träffades när de var i 19-årsåldern och har levt ihop sedan dess. Vi är fyra barn i familjen, jag är 23 år, en bror är 20, en bror är 13 och lillasyster är bara fem år. Vi är helsyskon.  Att ha syskon som är i samma ålder är en helt annan sak än att ha syskon som är mycket yngre. Det blir en väldigt speciell relation när man har syskon som skulle kunna vara ens barn.

Min äldste lillebror och jag har lekt ihop sedan han föddes. Vi har skämt som bara vi förstår, de minnen vi har av barndomen är lika och även om vi bråkade galet mycket när vi var i tonåren så har vi alltid hållit ihop mot föräldrarna och omgivningen.

Den yngre av mina bröder föddes året då jag skulle fylla tio år. Jag var för stor för att leka med dockor och så fick jag plötsligt en bebis att leka med istället. Snacka om total lycka. Jag och den äldre lillebrorsan nästan slogs om vem som skulle passa honom, vi älskade att gå runt med barnvagnen och visa upp honom för våra kompisar.

Det var guld värt att ha honom som lillebror när jag var i tonåren, medan den äldre av lillebröderna retades med mig och gjorde mig galen var han den där som kröp upp i mitt knä och kramade sig och sa ”var inte ledsen” när ingen annan ens såg att jag var ledsen. Han var den som tittade på mig med idoldyrkan när jag klätt upp mig för fest och sa ”vad fin du är, du ser ut som en prinsessa”, hur bra är inte det för en tonårstjejs självförtroende?

Vi har alltid haft ett speciellt band, det är inte bara att vi är syskon, vi har någon form av ömsesidig förståelse för varandra. Nu när han har blivit tonåring hoppas jag att jag kan vara det speciella stöd han var för mig när jag var i hans ålder.

Jag fick till slut även en lillasyster, året då jag skulle fylla 18. Jag var glad, men samtidigt kände jag mig lite sorgsen, för jag var på väg att börja mitt vuxenliv. Jag visste att jag inte skulle bli en sådan som bodde hemma efter gymnasiet. Jag tänkte på att jag hade varit med om båda brödernas uppväxt, men hennes skulle jag bara få följa på avstånd. Hon var en underbar bebis och jag som sa att jag inte skulle hålla på och köpa rosa kläder till henne bröt det från första början. Hon föddes till prinsessa.

Jag var mest ute med vännerna under hennes första år i livet, men ibland så gjorde jag mig otillgänglig och var hemma och myste med henne. Så fort jag var hemma så tog jag in henne på mitt rum. Jag till och med sjöng för henne och är det något jag inte brukar göra så är det att sjunga så att någon hör.

Hon älskade att se på när jag sminkade mig, hon fick en puderborste och så stod hon bredvid och härmade mina rörelser. När jag skulle flytta hemifrån så skulle rensa ut bland mina saker, tog hon upp varenda grej ur papperskorgen och sedan gömde hon sakerna på sitt rum. Allt jag rört i vill hon ha.

Nu är hon en flicka på fem år. Hon blir överlycklig när jag låter henne få lite läppglans eller målar hennes naglar. Hon ringer till mig och berättar om dagis och för att ge mig dåligt samvete för att jag inte hälsat på henne på länge. Varje gång jag hälsat på så gråter hon i timmar när jag gått hem.

Hon har alltid känt att vi hör ihop, det känner jag med. Det är en väldigt förvirrande relation dock. Jag har en helt annan relation till mina bröder. Hon och jag har inte gemensamma barndomsminnen, vi har inte lekt ihop på samma nivå och vi har inte vuxit upp tillsammans, jag är ju redan vuxen. Samtidigt känner jag mig inte som hennes mamma, kanske mer som en moster? Jag vet inte, jag känner ju att vi har ett systerskap, men samtidigt så ser jag på henne som ett litet barn som jag ska ta hand om. Det är så svårt att definiera vår relation. Den är stark men det är inte en klassisk syskonrelation.

Det jag vet är att jag älskar mina tre syskon över allt annat. Om något händer dem vet jag inte vad jag gör. Jag älskar också att vara en del av en familj där vi alla är i så olika skeden av livet. Det är spännande. Jag älskar att komma hem till mina föräldrar och se lillasyster sitta där som familjens egen prinsessa, hon är så speciell för oss alla, den där lilla som ger oss så mycket ljus och glädje i livet. Särskilt oss syskon som är i skeden av livet där man kan behöva påminnas om hur det är att vara barn, att inte allt måste vara så stort och allvarligt.

Kolla in Dannis blogg här; http://danielinac.wordpress.com/

Vill du också skriva något om din familj på tjejkraft.se? Maila din text till redaktionen@tjejzonen.com