Min student – en text om studentfesten
”Vilka är det där? Tönt och töntigare? HAHAHAH”
Kvinnan med pekfingret och skrattet är min mamma, och hon pekar på min kille och hans bästis. Och ja, de var ganska töntiga. Och ja, jag gillade lite att hon sa det. För han var lite av ett svin och min mamma var ganska bra på att döma folk under första mötet.
Min studentfest var en sån där hemsk fest när familj och vänner möts. Vilket de, enligt mig, sällan bör göra. Jag hade gått ur skolan med helt ok betyg. Jag var inte nervös. Jag var inte stressad. Jag var inte ledsen. Jag saknar verkligen inte min gymnasieklass. Om du frågar mig kan de piiiip sig i piiip.
Men, det var ändå någonting sorgligt med hela situationen. Det var sorgligt att veta att för många av mina vänner var studenten den sista stunden av trygghet. Vissa var tvungna att plugga på universitetet fast de inte hade lust, och för många var det dags att betala för sig hemma. Hyra. Bensinpengar. Mat. Sånt.
Men också, den där känslan av total frihet. Känslan av att man nu faktiskt kunde välja vad man ville göra med sitt liv. Att man kunde börja jobba eller plugga eller resa eller slappa med folk som ville hålla på med det de gjorde. Och det var en fantastisk känsla. Jag flyttade till malmö och pluggade en helt fantastisk kurs i kulturvetenskap. Min töntiga kille och jag gjorde slut någon vecka senare. Jag hade aldrig varit friare.