Min Topp tre i otrevliga kunder – Tjejzonen

Min Topp tre i otrevliga kunder

Jag jobbar vid sidan av mina studier i en bokhandel. De flesta kunder jag har att göra med är trevliga, tacksamma och artiga. Men det är inte de man minns. De som man minns bäst är de som är riktigt otrevliga och knäppa. Man får ju utgå ifrån att människor som är omotiverat otrevliga mot främlingar (tex butikspersonal) själva mår dåligt och tar ut sin frustration på andra. Detta är självklart inte ok på något sätt men ofta så är de så knäppa att det är svårt att vara arg på dem. Oftast.

Här följer min topp tre i otrevliga kunder:

1. En kvinna kommer in i butiken och letar efter en bok om anger-management. Efter att ha letat en stund konstaterar jag att det tyvärr inte finns. Hon blir skitarg.Man kan ju såhär i efterhand bara beklaga att det inte fanns några böcker på ämnet eftersom hon uppenbarligen hade behövt det. Frågan är om det hade räckt med en bok förresten, hon verkade faktiskt inte klok.

2. Jag hjälper en medelålders man att leta upp en bok i vår databas och medan jag gör detta börjar han skratta på andra sidan skärmen. Efter ett tag är det uppenbart att han skrattar åt mig och jag tittar lite frågande på honom. Då förklarar han fnissande att det ser så otroligt dumt ut att jag har en piercing i läppen att han bara måste skratta (det är alltså en till synes helt vanlig vuxen människa vi pratar om här). Jag frågar om han har svårt att ta mig på allvar för att jag har en piercing i läppen varpå han svarar ja och passar på att fnissa lite till. Jag föreslår då att han själv letar bland våra 125 000 titlar för att hitta boken han är ute efter.

3. – var lånar man böckerna?, frågar en kvinna mig en gång. Jag svarar artigt att detta är en bokhandeln och att man bara kan köpa böcker här. Hon blir jättearg och börjar skrika på mig att det måste ju gå att lösa. Jag förklarar att stadsbiblioteket ligger i närheten och att hon säkert kan låna den där men att detta är en affär och tyvärr så säljer vi bara böcker här. Hon skriker ännu högre att detta är den sämsta service hon varit med om osv. i typ fem minuter.
Om det nu var så att hon, trots mina tydliga förklaringar, trodde att hon var på ett bibliotek så undrar jag varför hon skrek så högt; vet hon inte att man ska hålla en låg samtalston på bibliotek?

Det är svårt att inte ta den här typen av påhopp personligt, jag väljer att skratta lite åt det för att kunna lämna det bakom mig. Att ”döda folk med vänlighet” är också ofta effektivt, men det tär en del på en att behöva vara övertrevlig mot idioter.
Har ni andra tips på hur man hanterar den här typen av människor, eller har ni en egen topplista, så dela gärna med er!