Mindfulness 2

När jag läste Saras drömska inlägg om att fantisera och om att vara här och nu så blev jag glad, att våga drömma sig bort precis som hon beskriver är både härligt och säkerligen sunt.

Det där med att vara här och nu, det som på senare tid till och med fått en egen term inom den KBT-rörelsen, mindfulness, är intressant. För trots att det kan verka pinsamt uppenbart att vi mår bättre om vi lär oss att leva här och nu, så finns det en anledning till att just mindfulness blivit så otroligt populärt. Den enkla anledningen är såklart att vi är så fruktansvärt dåliga på det.

Men kan det här med mindfulness kan få en motsatt effekt? Självklart är det bra att vi blir uppmärksamma på att vi måste ta det lugnt och bara vara, men kan det bli ännu ett krav? Plötsligt ska man inte bara vara duktig, snygg och smart, utan också mindful. Ska jag plugga, städa, tvätta, träffa vänner och handla och ändå ha tid över att vara mindful? Tanken är väl att man, om man lär sig hitta den medvetna närvaron i allt man gör, inte ska behöva tänka på det ens; att det liksom ska komma av sig själv. Det låter ju grymt, men hur gör man då? Ibland känns det som ett Moment 22: måste man inte redan vara mindful för att kunna bli mindful?

Vi har alla egna taktiker för att klara av vardagen och liksom landa i den utan att förgöras av alla krav. Det känns som om att man redan har tagit ett stort steg på vägen om man vågar erkänna för sig själv att man inte är särkilt mindful (härlig svengelska förresten ) och att inte lägga till det på listan som ännu en sak som ”ska göras” är nog ett hett tips.