Minnen av en innebandyklubba och ett vackert leende

Jag trodde inte att jag hade förlorade barndomsvänner eftersom jag fortfarande tänker på mig själv som ett barn. Motsatsen märkte jag under den senaste veckan och ambivalensen inför att konfronteras med mitt förflutna blir någonting större än bara en röd etta på en blå banner.

Facebook för mig har alltid bara varit ett sätt att prata med mina vänner, fast digitalt och så att alla andra kan se. Att posta bilder på katter på mina kompisars walls och en ursäkt för att få använda engelska uttryck, som wall och banner, istället för mitt modersmål. Relativt meningslöst alltså. Mina vänner består av antingen, 1) mina riktiga kompisar som jag pratar med varje vecka i alla fall, eller 2) personer jag bara träffat en eller två gånger. Som säkert inte kommer ihåg mig och som inte gör något intressant med sina liv i alla fall. Jaha, du har skaffat en delfintatuering. Så spännande. Jaha, två månader med din älskling. Jag noterar det.

Men i veckan fick jag ett meddelande från en kille som lyckligtvis har ett så ovanligt förnamn att det inte låg någon tvekan i vem han var. Min stora kärlek från mellanstadiet, som var min bästa vän. Som hängde på samma fritidsgård som jag men gick på en helt annan skola. Han med den konstiga humorn, han med den stora talangen för att måla, han som kunde springa snabbast av alla killarna. Han nämnde i förbigående att han kanske tänkte flytta till staden jag bor i nu, att allting vekar vara som det alltid har varit, men framförallt, att han funnits och fortfarande finns, och ett bevis på att vi kommit ihåg varandra.

Och här sitter jag, snart tjugotvå år gammal och tillåter mig att för ett ögonblick bli överväldigad av minnen av en vän jag inte sett på tio år. Det är som om en  dörr öppnat sig till en förlorad värld och allting ska bli som förr igen och jag måste tvinga mig att stanna upp och inse att någonting måste vara fel. För visst hade han humor och var en inspirerande person. Och visst var vår vänskap någonting jag kan sakna såhär i vuxen ålder, men jag var ju också tolv när jag flyttade från småstaden där vi träffades och lämnade min vän i ett moln av grus och en tung doft av traktordiesel. Hur pålitliga är egentligen mina minnen? Hur lojala var vi egentligen mot varandra och hur stark relation byggde vi de där tjugo timmarna varje vecka när vi satt och drack ögonkakao, tittade på Godzillafilmen och ignorerade fröknarna som skrek åt min vän att förihelvete sluta gunga på stolen. Sista gången vi sågs var vi de sista att bli hämtade från fritis och beväpnad med en innebandyklubba körde jag runt honom i en kundvagn i övergiva korridorer i den lokala högstadieskolan och skrek någon meningslös poplåt från nittiotalet. Jag hade glömt allt detta om inte min vän med det ovanliga namnet inte skickat ett enkelt meddelande. Jag hade kanske glömt hur lycklig jag faktiskt var innan tonåren la sin dödande skugga över allt som var roligt som barn. Och jag hade faktiskt inte upptäckt att jag fortfarande har en varm känsla i magen när jag tänker tillbaka på den tiden. Trots det hoppas jag att vi aldrig kommer träffas igen. Dels för att jag inte vill att han ska se att jag inte växt sedan dess. Dels för att jag inte kan hantera den pinsamma tystnaden som uppstår men framförallt för att jag vill ha mina minnen ifred. För så underbar som jag kommer ihåg min bästa vän, så underbar kan ingen verkligen vara.