Misstag sker, olyckor händer

Här kommer en liten anekdot från Evis arbetsplats som handlar om en liten, mycket ledsen flicka.

Ibland lämnar lärarna som arbetar i studion sina barn i personalrummet medan de undervisar. Idag är det Liv, tio-årsåldern, lugn, samlad, brådmogen. Hon har redan kommit ut och frågat mig om 19:15 inträffar före eller efter åtta (följt av en segergest), och bett om honung till teet (när jag frågar hur mycket svarar hon MYCKET! så jag slevar upp komiskt , ungefär hälften av tekoppen mycket, och hon säger ja tack), och nu kommer hon utspringande igen, ansiktet iopskrynklat i förtvivlan. ”Jag är så ledsen!” säger hon, ”Det är hemskt! Så hemskt! Kan du komma snälla? jag är verkligen jätteledsen!”.

Så jag följer efter henne in i personalrummet, och undrar febrilt vad det kan vara som är så hemskt. Hon ställer sig mitt i rummet, pekar mot soffan och mot någons hopvikta kläder som ligger under bordet på golvet. ”jag råkade spilla te! Det var verkligen inte meningen!”, och så börjar en lång utläggning om hur tekoppen välte, och hur outgrundligt ledsen hon är, och tror jag att ägaren till kläderna kommer vara jätearg, och hur hon hoppas att fläckarna går bort i tvätten…

Och jag försäkrar henne om att ingen kommer vara arg, och fläckarna kommer försvinna i tvätten, plyckor händer, ingen kommer vara arg på henne… Och jag tänker på hur disproportionellt stor denna olycka är för henne, hur disporportionellt stora jag finner alla olyckor jag orsakat. Hur lätt det är att glömma att olyckor händer, misstag begås, att vi alla är imperfekta. Och kanske ännu viktigare än att vi lär oss av våra misstag, än att vi lär oss förlåta andras misstag, andras olyckor, anras imperfektioner… är att vi lär oss förlåta oss jälva. När vi inte räcker, tillåter oss själva att se våra egna imperfektioner, och veta att så länge vi gör vårt bästa och inte vill någon illa, är vårt bästa alltid gott nog.